Torsten Fagerholm

Finland står inför ytterligare ett förlorat årtionde, en försämrad välfärd. Måtte nu krismedvetenheten kring den stora bilden rädda oss från att storkna på gamla stridsäpplen.

❞ Finland står inför ytterligare ett förlorat årtionde, en försämrad välfärd. Måtte nu krismedvetenheten kring den stora bilden rädda oss från att storkna på gamla stridsäpplen.

Upptakten till det trojanska kriget var ett guldäpple tillägnat ”den skönaste” som utlöste en dispyt svartsjuka gudinnor emellan. Det så kallade erisäpplet – ett obetydligt tvistefrö – utlöste storskalig förintelse eftersom den mänsklige skiljedomaren Paris valde lusta och fåfänga framför visdom.

Under den illavarslande titeln ”smärtpaket” har en grupp handplockade nationalekonomer med arbetslivsprofessor Vesa Vihriälä i spetsen analyserat eftervården av den svårgreppade coronakrisen. Efter den akuta fasen där man minimerar skadorna och hjälper företagen att övervintra behövs betydande stimulans – minst två procent av bnp, främst i infrastruktur – för att sparka i gång tillväxten. Sen följer det kvistiga: att reparera skadorna och förhindra att skuldkvoten skenar i väg.

Den extremt dystra bilden som rapporten målar upp – ytterligare ett förlorat årtionde – är tyvärr realistisk, rentav hoppfull, med tanke på att man inte utgår från de mest pessimistiska scenarierna där krisen eskalerar ytterligare. Nu står Finland inför smärtsamma beslut av en storleksordning som var helt otänkbar för två månader sedan. Att vi måste banta ner utgifterna och höja skatterna är givet. Dessutom behöver vi sjösätta obekväma strukturella reformer i god tid. Att fortsätta förhala är otänkbart. Finanspolitik handlar även om rättvisa generationer emellan. Intar vi en passiv förhållning lämnar vi efter oss ett konkursbo. För en samhällsekonomi utan krockkuddar blir framtida chocker nådastöten. Stigen är lång, smal, slingrig och kantad av törnbuskar – men möjlig att navigera.

Senast från och med 2023 tvingas Finland dra åt svångremmen motsvarande åtminstone 3–4 procent av bnp, kring 10 miljarder euro, i hopp om att stabilisera skuldnivån. Den exploderar till 90 procent av bnp fram till 2022, kanske 110 procent fram till 2030. Hållbarhetsgapet, Finlands kroniska sjukdom, växer nu från 1,5–2 till 6 procent av bnp. Mycket pekar på en utdragen, dramatisk kris också internationellt, med långsam återhämtning. Risken är överhängande för en ny finansoch eurokris.

Räcker nu vår krismedvetenhet till då vi står inför idel tråkiga eller svåra beslut: uppluckring av arbetsmarknaden, en totalreform av företagsstöden, ruckad social trygghet och skattestruktur, samt nysatsningar inom utbildnings- och innovationspolitiken. Alternativen för mystiskt klingande strukturella reformer är i själva verket väl kartlagda. Dags för politikerna att damma av tjocka rapporter från Finlands Bank, OECD, IMF, EU och Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken.

Att förhålla sig lättvindigt till massiv skuld och peka på låg ränta samt goda kreditbetyg innebär ett misstag av grekisk-trojanska proportioner. En hög skuldkvot eroderar på sikt finansmarknadens förtroende, och hållbarheten hos vårt pensionssystem beror i stor grad på avkastning – alltså räntor. Hög skuldsättning betyder också förhöjd sårbarhet för nya chocker, coronakrisen är knappast den sista i världshistorien. Att lusaktigt skyffla över anpassningsbördan i nacken på kommande generationer innebär moralisk bankrutt.

Nu står vi inför finanspolitikens kärnfrågor. Ja, vi måste minimera skadan på kort sikt, därefter måste man stödja tillväxten. Men inget land kan lotsa hela den privata sektorn genom kriser. Resurserna är knappa. Vi måste agera selektivt, prioritera, sikta in på våra styrkor: infrastruktur, kunnande, klimat, energieffektivitet, forskning och utveckling.

Tajmningen på åtstramningen lär bli nästa politiska stridsäpple. Men det är en bisak. Vi måste se den oförskönade stora bilden, och göra upp en tydlig plan, inte hänga upp oss på årtal.

Krismedvetenhet är A och O för att hantera den djävulska balansgången på ett socialt rättvist sätt, visar tidigare kriser. Politikeryrket är mindre attraktivt än på länge – förutom för den som är exceptionellt masochistiskt lagd.