2010-talet: kulturöken?
Visst, kulturellt förfall är ett universellt och tidlöst tema som alltid flitigt utnyttjats av tidens konservativa tyckare och diverse intellektuella. Det är bara att läsa Adornos och Horkheimers tirader mot jazzmusiken och övrig kulturindustri – något som säkerligen i dag med god marginal skulle hamna i facket populism/extremism. Men handen på hjärtat, vad är 10-tals kultur och vad kommer vi att minnas med förtjusning? Jazzen var en gång i tiden, vare sig man gillar den eller inte, en radikalt nyskapande kraft framförd av begåvade musiker.
Symtomatiskt är att till och med jag kan följa en nedåtpekande linje från min tid som lågstadieelev till universitetsstuderande. Ögonblicket runt millenniet verkar konstigt främmande nu men var en tid då framtiden ännu kändes som framtid och 1990-talets optimism ännu inte helt stampats ut. Den så kallade Y2K-estetiken gällde: en futurism som var närvarande i musikvideor, elektronik, arkitektur, filmer och mode. Som nu har gett vika för hipsterretro och nostalgiska renderingar av 1900-talet. En pessimism utan like.
Musiken är i fritt fall på ett så uppenbart sätt att det går att mäta empiriskt: lyriken har fördummats till dagisnivå och användningen av ackord, melodier, rytmer (ja, instrument) har standardiserats och kringskurits. Ännu under 1990-talets slut tog till och med den alldagliga popmusiken intressanta former. Madonnas Ray of light är i jämförelse med dagens pop rena avantgardismen. Man undrar vilken 10-talslåt kommer att sjungas i solidaritet i framtiden som Don’t look back in anger efter Manchester-bombningarna?
Ett annat krisande område är filmen. Tidstypiskt är att alla decenniets 50 största filmer antingen är retroprodukter eller nyfilmatiseringar – eller vad sägs om 2010-talsklassiker som Star wars och Lejonkungen? Superhjältefilmen är givetvis den devis som förenar nostalgin med serieproduktionen. Betraktar man 1990-talets 50 största filmer utgörs i stort sett alla av original som exempelvis Titanic, Lejonkungen, Matrix, Saving private Ryan, Jurassic park, Forest Gump etcetera. Det går med säkerhet att fastställa att ingen av 2010-talets största filmer kommer att uppnå klassikerstatus. De facto är de redan glömda.
Redan under 1980-talet stod det klart för många kulturkritiker att konsten under den postmoderna eran kommer att utgöras av nostalgi, kopior, simuleringar, cirkulärt tänkande och dystopi. Samtidigt verkar perioden mellan 1960- och 1990-talet bli en slags guldålder för populärkulturen och konsten. Visst har vi möjligheter att skapa något unikt och personligt igen men det lär dröja. Tv-serien har fått en boost, men också här ofta med det autentiska förflutna, nostalgiska nuet eller dystopiska framtiden som tema: tänk Game of Thrones, ”Nordic noir” och Handmaid’s tale. Visst finns det också nyskapande och vassa serier som Rick and Morty som för vår tid är det Simpsons var för 1990-talet.
Retroestetiken avslöjar en frustration över tidens kulturella stillastående – de enda nya uttrycksformerna är teknologiska, det vill säga processerade och korrigerade versioner av det gamla. Den överdrivna användningen av ordet ”kreativ” pekar också på kreativitetens död. Kulturen har länge gått på tomgång men en tillbakablick på 2010-talet skvallrar om ett helt decennium av replikering och ihålighet. Vi lever i ruiner där gårdagens godsmagasin restaureras till lyxlägenheter och äldre generationers kreativa uttryck konsumeras som pastisch. Hur länge kan man leva på sådant?
”Vi lever i ruiner där gårdagens godsmagasin restaureras till lyxlägenheter och äldre generationers kreativa uttryck konsumeras som pastisch.”
NICOLAS VON KRAEMER
är historiker.