När livet vänder

Nej, hon frågar inte efter oss. Om hon saknar oss är omöjligt att veta, för vi har inte träffats på åtta veckor.

Besöksförbudet på äldreboenden, liksom på sjukhus och vårdhem är förståeligt och nödvändigt, det är inte tu tal om den saken. Äldre, ofta med många underliggande sjukdomar, är definitivt en riskgrupp som ska skyddas mot coronasmitta i den mån det bara är möjligt. Det är inte roligt att läsa om äldreboenden där flera äldre dött till följd av smittan.

Samtidigt är det inte roligt vare sig för de äldre eller för deras anhöriga att inte kunna träffas. På många boenden gör man därför vad man kan för att ordna till något slags besök också nu under coronakrisen. En besöksstuga där man kan ses och prata tryggt med ett plexiglas emellan är en lösning, att träffa varandra genom att ses på varsin sida om en glasdörr en annan.

Vanda ligger i startgroparna med en skåpbil som ska åka från ett äldreboende i staden till ett annat och ge anhöriga en chans att träffa gamla anhöriga på boendena. Tanken är en bil där man kommer in genom varsin dörr och sedan träffar varandra med ett plexiglas emellan. Idén är densamma som med besöksstugorna, men mobilt. Det betyder att staden kan ge boenden på betydligt fler hem en möjlighet att träffa anhöriga än vad en stationär stuga gör.

Personalen på äldreboenden har också kommit med egna idéer för att göra träffar möjliga. Till exempel har man erbjudit tillfällen att träffas på varsin sida om en inglasad terrass och möjligheter, nu när det blivit lite varmare, att träffas på tryggt avstånd i olika delar av en trädgård. Men allt det här kräver att de äldre är i tillräckligt gott skick för att klara av ett sådant möte.

Restriktionerna är till för att skydda både dem som bor i servicehus och på äldreboenden och dem som tar hand om dem. Men de hjärtskärande berättelserna om att det inte känns bra är många.

I medierna får vi till exempel läsa om par som varit gifta i över 60 år, men som nu inte får träffas. Eller om äldre människor som helt enkelt inte har en möjlighet att ta in att tiderna nu är exceptionella och att det är därför ingen hälsar på. De känner sig bara ensamma och övergivna.

Experter på äldreomsorg har berättigat ställt frågan om det är värre att riskera en smitta som innebär döden några månader innan den annars skulle komma eller att inte alls få träffa sina anhöriga i livets slutskede. Det blir en fråga om livskvalitet, inte bara för den gamla utan också för de anhöriga som inte har någon möjlighet till kontakt. För kontakt är ett problem för många, till exempel svårt dementa personer som det inte går att nå via dator eller ens per telefon.

Det finns också exempel på äldreboenden där man tvingats sluta med träffar eftersom de orsakat mera skada än nytta för många av de boende. Det är svårt för alla att förstå varför det är omöjligt att kramas eller ens hålla handen utan bara tillåtet att ses på avstånd och det i sin tur ger upphov till oro.

Personalen på boenden av olika slag gör ett fantastiskt jobb. Coronan och hotet från den är ständigt närvarande, men de gör sitt bästa för att upprätthålla kontakt mellan de äldre och anhöriga på olika sätt i en svår situation. Att det inte alltid går är inte personalens eller för den delen någon annans fel heller. Restriktionerna finns för allas bästa. Det går att ta in på ett praktiskt plan, om än inte alltid på ett känslomässigt.

Därför känns det allt annat än bra. Åtminstone rent själviskt tänkt för oss som inte har någon chans att nå fram till våra äldre släktingar. För vi vill så gärna tro att de, trots att det är svårt att kommunicera just nu, både minns oss och saknar oss, liksom vi dem.

För vi vet inte när det blir som i den svenska orkestern Lasse Stefanz schlager: ”När livet vänder och tiden inte finns”.

”Experter på äldreomsorg har berättigat ställt frågan om det är värre att riskera en smitta som innebär döden några månader innan den annars skulle komma eller att inte alls få träffa sina anhöriga i livets slutskede.”

KATARINA KOIVISTO

Administrativ redaktionschef