Riktigt gamla människor är sällan rädda för döden

”Som jag ser det finns det också en kategori av individer som betalar ett för högt pris för det gemensamma bästa, nämligen riktigt gamla människor på äldreboenden som nu inte får träffa sina närmaste.”

Om man som jag för i skrivande stund mindre än två månader sen har gett ut en bok med undertiteln Essäer om samtiden kan det kännas som en chock att samtiden förändrades så radikalt i samma stund som boken såg dagens ljus. Men jag får trösta mig med att det finns åtminstone något som fortfarande är relevant och det är mitt resonemang kring vad ett samhälle är. Jag citerar Storbritanniens första kvinnliga premiärminister Margaret Thatcher som 1987 i en berömd intervju för en damtidning bestämt förklarade: ”Det finns inget samhälle. Det finns individer, män och kvinnor, och det finns familjer. Och ingen regering kan göra något utom genom människor och människor måste i första hand ta hand om sig själva.”

Margaret Thatcher hade förvisso fel i att det inte finns något samhälle men hon hade rätt i att ingen regering kan göra något utom genom människor. Samhället är inte – som många i dag börjat uppfatta det – en serviceinstitution, vi är inte kunder hos samhället: ”Samhället är vi människor, alla tillsammans, medborgarna, i det som finns runt omkring och är föränderligt. Det är vi som skapar samhället. Den stora frågan är vilket ansvar vi har för varandra.”

Just i ansvarsfrågan har coronakrisen tvingat oss att tänka om. En generation – nej, ett par generationer – som aningslöst har levt som individualister, som har tänkt i termer av mitt liv, min hälsa, mina önskningar och projekt tvingas nu underkasta sig en kollektiv ordning, en ordning som prioriterar det gemensamma bästa. Under beredskapslagens första vecka fanns det sjuttioplussare som trotsigt – och i egna ögon möjligen också heroiskt – sa att de minsann inte var rädda för att bli smittade, att de tänkte leva på som förr, röra sig på stan, träffa vänner, träffa barn och barnbarn. Först så småningom gick det upp för alla – eller för de flesta – att frågan inte var om man själv var rädd för smitta, frågan var hur man kunde förhindra att andra blev smittade. Svaret på den frågan var – och är – att det krävs uppoffringar. Det intressanta är hur nytt det här perspektivet kan te sig. Och hur nyttigt.

Men det är tyvärr också ett perspektiv som kan överdrivas. HBL skrev i slutet av april om Linda Laaksonen som upplevde att hon förväntades skämmas när hon fick corona. ”Det var ditt eget fel att du reste”, sa folk. Eller – värre: ”Varför tog du med dig smittan hem?” Det är förfärligt – och oerhört primitivt – om sjuka skuldbeläggs. Och kontraproduktivt: det finns nämligen i så fall en risk för att den som bara har lindriga symtom inte alls vill låtsas om sin sjukdom.

Som jag ser det finns det också en kategori av individer som betalar ett för högt pris för det gemensamma bästa, nämligen riktigt gamla människor på äldreboenden som nu inte får träffa sina närmaste. Riktigt gamla människor är sällan rädda för döden, de har haft sina liv, de hävdar inte längre sin rätt till liv – eller (för det är det det ofta handlar om) sin rätt att dö i något annat än corona.

Däremot kan både de och deras anhöriga vara fruktansvärt rädda för att de ska dö utan att ha fått ta avsked, utan någon av de närmaste vid sin sida. Finland är ingalunda det enda landet som genomför en sträng isolering av åldringar men exempelvis Australien gör det inte. Institutioner som anser att de behöver hålla de anhöriga borta kan få göra det tillfälligt men måste motivera sitt beslut eftersom myndigheterna generellt anser att besök av anhöriga hör till de gamlas rättigheter.

Och Australien har färre coronafall på sina äldreboenden än Finland.