Tonsättare i fruktbara samtal
Tre kvinnliga tonsättare stod i fokus på Tapiola Sinfoniettas strömmade konsert.
Tapiola Sinfoniettas kammarmusikkonsert i Bergans kapell 9.5. Kati Rantamäki, Leena Tuomisto-Saarikoski, Timo Holopainen, violin, Ilona Rechardt, Jussi Tuhkanen, Janne Saari, altviolin, Riitta Pesola, cello, Matti Tegelman, kontrabas, Marja Talka, oboe, Olli Leppäniemi, klarinett, Antti Rislakki, slagverk. Beach, Dalberg, Smith.
Man kan åtminstone inte beskylla de repertoaransvariga, oboisten Anni Haapaniemi och altviolinisten Jussi Tuhkanen, för slentrianmässighet vid programmeringen av Tapiola Sinfoniettas strömmade lördagskonsert från Bergans kapell.
Att samtliga tre tonsättare var kvinnor är – eller borde åtminstone vara – i sig lika naturligt som om de varit män och det innovativa elementet låg här i kombinationen av tre väsensskilda röster, som ändå på ett fruktbart sätt samtalade med och relaterade till varandra.
Amy Beach var en av de tongivande amerikanska tonsättarrösterna vid förra sekelskiftet och hennes Gaelic Symphony från 1896 var en megahit för den 29-åriga komponisten. I den 33 år senare skrivna, expressivt kompakta stråkkvartetten tog hon intryck av bland annat Alaskainuiternas sånger, som på ett kreativt sätt integrerades i ett ultrasenromantiskt uttryck.
Semitisk smällkaramell
Beach hör till de beklagligt få kvinnliga tonsättare från sent 1800- och tidigt 1900-tal som man sporadiskt kan stöta på i konsertprogrammen, men hur många har hört danska Nancy Dalberg? Hon var Carl Nielsens favoritelev och liksom Beach stjärnpianist, som slog sig på komponerandet.
Dalberg var berest och i det lika kuriösa som spännande stycket, med den minst sagt kuriösa titeln, Arabisk musik fra Sahara (1928) för oboe, altviolin och trummorna darabuka och tar, drämmer hon till med en semitisk smällkaramell som heter duga.
Kulturell appropriering tycker kanske någon kulturpolitisk korrekthetsfundamentalist, men på samma sätt som Beach närmar sig Dalberg sitt främmande material med största respekt och utvinner därtill en mångfald öronspetsande, och för sin tid sannolikt relativt unika, kvaliteter därur.
28-åriga John Adams-eleven Gabriella Smith gillar udda, inte sällan naturvetenskapligt relaterade verktitlar och Children of the Fire (2012), för oboe, klarinett, violin, altviolin och kontrabas, hör härvidlag till de mer konforma.
De första takterna ter sig oroväckande stereotypt minimalistiskt repetitiva – Janne Saari får sannerligen hålla tungan rätt i mun med sin inledande altviolin – men Smith hittar spännande infallsvinklar på sitt begränsade material och det kontrasterande slutpartiet förlänar helheten en fungerande dramaturgisk dynamik.
Valthornen på styva linan
Samtliga inblandade musiker stod för just så gedigna insatser som man är van att vänta sig av det här gänget, oavsett om det handlar om kammareller orkestermusik, och konsertprogrammet väckte tankar i olika riktningar.
En ofrånkomlig tankelek var, exempelvis, vad som hänt om Beach fått studera med en ansedd lärare – vilket hade varit en självklarhet för en superbegåvning av den kalibern om hon inte råkat vara kvinna – och det blir intressant att se när, exempelvis, Beachs pianokonsert och Dalbergs symfoni från 1917 hörs i en finländsk konsertsal.
Det var ursprungligen meningen att Sinfoniettans kammarmusikaliska veckoslut skulle bjuda på fyra konserter, var och en med sin egen profil, i fyra Esbokapell men på grund av bekanta yttre omständigheter realiserades endast två.
I söndags stod tre B:n på programmet i Köklax, men det var inte Brahms som ackompanjerade Bach och Beethoven utan Grazyna Bacewicz (1909–1969), vars i sig charmigt folkloristiska violinduor dock inte hör till hennes mer innovativa kreationer. I Beethovens underhållande sextett för två valthorn och stråkar visade sig Tero Toivonen och Ilkka Hongisto på styva linan med den äran.