Smittorisken är låg efter fyra veckor av isolering
Winnie Dumell bor i Auckland på Nya Zeeland, ett land vars kamp mot coronaviruset ser ut att bli en framgångssaga. Premiärministern Jacinda Ardern har precis lättat på den extremt strikta karantänen som alla i Nya Zeeland försatts i under fyra veckor.
I mitt hemkvarter råder tystnad. Ja, med undantag för fågelkvittret som är öronbedövande. Vanligen är det bruset från bilarna som hörs, men trafiken har stått sedan karantänen inleddes. Det verkar som om alla i Auckland sitter hemma och väntar.
Någon vecka före påsk stretade jag igenom ett pass på gymmet i centrala Auckland. Då jag svettig och rödflammig gick mot parkeringshuset läste jag igenom det dussin meddelanden jag hade fått: Jacinda live now! Nya Zeeland får 48 timmar tid att organisera sig inför en minst fyra veckor lång karantän. Paniken var här. Nya Zeeland har fyra säkerhetsnivåer. Vi hade legat på nivå 2 sedan början av mars. Det hade inte haft någon annan inverkan än att musikfestivaler och konserter annullerats och nöjesfältet stängts.
När premiärminister Jacinda Ardern gav oss två dagar att förbereda oss inför nivå 4 blev folk skvatt galna. Toapappret tog slut, likaså jästen. Det var omöjligt att hitta ett bra pussel. Det var köer till alla butiker som sålde målarfärg och plankor, verktyg och plantor.
Vi skulle låsa in oss i den bubbla som vi befann oss i, det vill säga stanna där vi var tills vidare. Jag åt hämtmat båda dagarna, för det var slut på restaurangmat samma sekund som vi gick in i nivå 4 den 25 mars.
Filmbranschen stängde helt
Den absoluta majoriteten i Nya Zeeland bor i enfamiljshus och villor med tillhörande trädgårdar. Här är det vanligt att unga bor hemma tills de fyller 25 och hyr sedan ett hus med kompisar långt in i 30-årsåldern.
Jag bor med två par och vi fem delar på en villa med två badrum, gemensamt vardagsrum och öppet kök. Det låter inte så dumt – kanske min klaustrofobi är obefogad?
Jag jobbar som frilans inom reklam och hälften av mitt hus jobbar inom dans och teater. Då vi ger oss in i nivå 4 läggs våra branscher helt ner. Reklambyråerna kan jobba på distans men till exempel inspelningen av tv-produktionen Lord of the rings (Sagan om ringen) avbryts och 800 blir permitterade. Samtidigt stängs alla teatrar och dansstudior. Av oss fem i mitt hus är det bara två som kan fortsätta jobba hemifrån.
Köa känns okej
Samtidigt råder skön sensommar och viss flexibilitet. Stranden är okej ifall du kan promenera dit. Och promenader är okej bara du hålls inom din stadsdel. Poliser stoppar trafikanter utan tillstånd, de håller koll på att ingen sitter på parkbänkar och ser till att surfarna håller sig borta från stranden.
Vissa dagar är köerna till mina lokala matbutiker flera hundra meter långa, andra dagar är det tomt. Jag ser ingen logik i systemet och gissar nästan alltid på fel dag. Väktare registrerar oss och ser till att folk håller avstånd. Inte ens par får handla tillsammans. Eftersom jag inte har någonstans att vara känns köandet bättre än vanligt.
En av mina huskamrater är yogalärare och vi tränar ihop. Ibland delar hon podcaster och intressanta artiklar med mig. Tyvärr är hon vaccinmotståndare och tror att viruset härstammar från 5G så vi kommer inte långt i resonemangen kring covid-19.
Vi övar att stå på händer. Jag kan komma ner i spagat nu. Vi testar att inte dricka vin på en vecka (det gick dåligt). Jag tvättar håret en gång i veckan, läser en bok varannan dag, skriver listor och sätter upp mål.
Restaurangägare går i konkurs, bagare protesterar högljutt. Samtidigt känns det som om alla är överens om att Jacinda Ardern är landets största stolthet – Nya Zeeland har 20 döda och extremt låg smittorisk.
Då vi nalkas maj är den fyra veckor långa isoleringen över – och det har varit värt det.
Isolerad på en ö
I skrivande stund är vi inne på den sista veckan av nivå 3. Aucklands notoriska morgontrafik bullrar på som förr och naturen får foga sig. Folk gläds åt att få köpa hämtmat och kaffe i pappmugg.
Själv väntar jag på att min bransch ska ta sig samman. Som skattebetalare i Nya Zeeland är jag berättigad till både finansiellt stöd för frilansare och arbetsbidrag, så jag kan betala för hyra och mat. Jag har ingen familj här, känner ingen i åldersgruppen 70+. Jag är som en hemmamamma utan barn eller man, den enda jag ansvarar för är mig själv.
Att vara produktiv är svårt. Att ha hemlängtan gör det svårare. Att bo på en ö mitt i havet på andra sidan klotet gör det nästan omöjligt. Men visst måste det vara så att ställen som är så här isolerade från allt har en chans att nästan helt undkomma en global pandemi?