Idéer för långsam tv

Det har blivit en del tv-tittande på senaste tiden. I mina båda länder, Sverige och Finland, har den Stora älgvandringen visats. Jag trodde i min enfald att så kallad slow-tv är något som bara passar oss lite långsammare nordbor.

Tänk så fel jag hade! Det verkar som att älgarna väcker intresse inte bara i Tyskland, de är ju galna i vår nordiska natur och våra djur, utan också i länder som Indonesien och Nya Zeeland. Där har producenten för älgvandringen fått vara med och berätta om detta tydligen uppskattade tv-projekt.

Bland mina vänner är det delade uppfattningar. Några tycker att det är bortkastad tid att sitta och stirra på några grenar som sakta rör sig i vinden – i två dagar, innan det plötsligt dyker upp en älg i rutan.

Andra berättar passionerat om bävern och dess idoga arbete som fångades av kamerorna som sitter uppsatta på ett så intrikat sätt att väldigt mycket av det som händer på Näset, Norra och Södra udden och Passagen fångas.

Sedan finns det de som upprört berättar om dramatiken när de trodde att en stackars älgkalv skulle avlida då den inte kom upp ur issörjan den hamnat i. Kamerorna fångade dramat, men automatiskt styrda kameror kunde inte räcka ut en hjälpande hand åt kalven. Det gick dock bra till sist!

Mina mest kreativa vänner har börjat spekulera i vad som borde bli fortsättningen på de långsamma tv-satsningarna.

Det finns ett ställe, jag vill inte avslöja var för då blir det kanske alltför populärt, dit jag älskar att gå! Häromkvällen träffades min bokcirkel där, vi delade på ett par pizzor och pratade om den senaste boken. Sedan lämnade vi bordet och tog en kvällspromenad längs stranden. När vi kom tillbaka var bordet förstås upptaget – två gentlemän från en ölklubb hade möte, de hade med sig protokoll och provade olika ölsorter.

De, precis som vi, visade sig älska de här borden och stolarna nere vid vattnet i kvällningen, när solen ger silver i vattnet och över borden.

– Här, just här, sa min väninna i bokcirkeln, borde de sätta upp kameror. För här är aldrig tomt och det kommer nya människor hela tiden, av alla möjliga sorter. Här borde nästa slow-tv produceras.

Kanske, tänkte jag – men då skulle vi väl aldrig få sitta i fred och prata böcker vid vårt bord igen.