Moralfrågor, generationsskillnader och kommunikation – Barbro EnckellGrimm har läst sex prisbelönta pjäsmanus. På bilden Ylva Ekblad och Stina Ekblad i De langerhanska öarna.
Dramatikföreningen Labbets två färska pjäsantologier illustrerar den finlandssvenska teaterns bättre sidor: humorn, det familjära tilltalet och strävanden att involvera publiken. Att läsa pjäser är en konst och ett nöje i sig, konstaterar Barbro Enckell-Grimm, som läst sex prisbelönta pjäsmanuskript.
DRAMATIK
Den andra naturen.
Boismanska pjäsantologin 1
Att dela en kaka.
Boismanska pjäsantologin 2 Redaktör: Linnea Stara. Labbet, 2018 och 2019.
När man inte kan gå på teater får man hitta på något annat. Man kan till exempel läsa pjäsmanuskript – en helt annan upplevelse än att se uppsättningarna.
Att läsa pjäser är också annorlunda än att läsa andra textgenrer. Det är lite som att åka rutschkana i stället för att gå. Underredet är gjort av humor, med dess hjälp når man upplevelsernas nedre skikt på ett ögonblick.
Labbet har gett ut två böcker med sammanlagt sex pjäser: Pipsa Lonkas Den andra naturen, Susanne Ringells De langerhanska öarna, Joakim Groths och Anders Slottes Jag, Inga Finne, Christoffer Mellgrens Att dela en kaka, Robert Åsbackas Levande och döda samt Harriet Abrahamssons och Paul Olins Gullivers nya resor. Manuskripten har belönats med Boismanska priset för bästa pjäs de senaste två spelåren.
Det lilla formatets fördelar och nackdelar
Antologierna är försedda med förord av Labbets verksamhetsledare Linnea Stara, prismotiveringar, fakta och statistik över den finlandssvenska dramatiken (mellan 40 och 50 uruppföranden per år) samt teaterkritikern Maria Säkös artikel Ämnet driver den finlandssvenska dramatiken. Säkö står för en utomstående blick på Svenskfinlands dramatik.
Som rubriken på Säkös artikel antyder, anser hon att den finlandssvenska teatern hämtar sitt material från de teman den utgår från, och att dramatikernas eget språk och form, estetik och referenser kommer i bakgrunden.
Jämfört med annan litteratur som skrivs på svenska har dramatiken en del kvaliteter: den är snabb, den är intrigdriven och den kommer väldigt nära sin läsare.
Det som slår mig allra mest är humorn. Effekten kommer av överraskningsmomentet, spänningar eller konflikten (som är en konflikt inne i texten, vilket inte behöver betyda ”gräl”). I alla sex manus finns ögonblick där läsaren småler eller skrattar, en stundens befrielse från livets allvar.
Ställena där det skaver är emellertid olika i de olika manuskripten.
Samtal med ungdomar
Christoffer Mellgrens Att dela en kaka. Sex olika stora bitar om rättvisa är en moraldiskussion i sex scener. Pjäsen gjordes för projektet Konsttestarna och visades i huvudsak för elever i årskurs åtta. Manuskriptet gör nedslag i Hamlet, det vanskliga att dela en kaka rättvist, i juristen John Henry Wants havererade skepp med efterföljande rättegång kring en avdagatagen och uppäten skeppare.
Den andra ungdomspjäsen i samlingen, Harriet Abrahamssons och Paul Olins Gullivers nya resor, tar också avstamp i moraliska frågor, perspektivbyten och en sjöfärd: Hjälten Gullivers, men också flyktingars och publikens.
Föreställningen ägde rum på tre olika ställen på Unga Teatern. Roller och platser roterar och vid manusläsningen är det inte helt lätt att hålla reda på allt och alla. Den här läsaren börjar ropa på – kanske inte gränser – men lite större tydlighet. Båda de här ungdomspjäserna laborerar med scener, nedslag som åskådliggör olika sätt att ställa frågor i äkta sokratisk anda.
Längre perspektiv för vuxenpublik
Tre pjäser, De langerhanska öarna av Susanne Ringell, Levande och döda av Robert Åsbacka och Joakim Groths och Anders Slottes Jag, Inga Finne har en tilltänkt publik som är äldre, vuxna. Det syns i både ämne och grepp. Rollpersonerna har levt liv bakom sig och de reflekterar kring det. Vilka val har man gjort och hur har det påverkat en själv och andra?
I De langerhanska öarna förnimmer läsaren tydligt Ringells lyriska ådra och hennes förmåga att lyfta fram det tragikomiska i livet – en talang hon också drivit i sin novellistik.
Skådespelet utgår från två bokstavligt talat inburade systrar som klär ut sig till papegojor och diskuterar uppväxt, endokrinologi och skärgård. De är olika men de kommer överens, det är som en dans med syskonrivaliteten som koreograf.
I Jag, Inga Finne förekommer också fjädrar, inte papegoj- utan änglavingar. Det är Inga Finnes döda makar som efter döden samlas på bastulaven. Vingarna ska lämnas i omklädningsrummet för att undvika stopp i rören. Huvudpersonen Inga har, med anledning av Finlands hundraårsjubileum, blivit kallad till en tvshow och olika epoker i rikets historia förkroppsligas av männen – och en dotter.
Här finns ironi inbakad: ett lands förflutna förkroppsligas av individuella öden och den övergripande berättelsen är i sig ganska tråkig. Döden försonar och förenar, erfar läsaren. Det som inte var så roligt medan det pågick – superi, svartsjuka, vilsenhet och materiell nöd – framstår på ett annat sätt efteråt. Joakim Groths och Anders Slottes språkbehandling och humor är yvigare och mångordigare än de andra manusförfattarnas. När jag läser manuskriptet framträder trion Åsa Nybo, Max Bremer och Niklas Häggblom tydligt i mitt minne. De har alla den där glimten i ögat och vinkeln i mungipan som är dämpad men ändå tillräckligt tydlig för att få med publiken.
Robert Åsbackas manuskript präglas av författarens bakgrund som epiker och romanförfattare. I Levande och döda (här finns en förlossning och en begravning) bekantar vi oss med en familj som lever på träindustri och har många skelett i garderoben. Vem är vems pappa, vil
ka dokument och underteckningar har förfalskats?
Dialogen åskådliggör generationsskillnader, karaktärer och svårförenliga intressen. I synnerhet den 94-årige pappans sätt att tala förbi ämnet, samtidigt som han driver en helt egen agenda rakt på den sanning läsaren kan ana sig till, finns mellan raderna, men den yngre generationen i pjäsen ser den inte. Det här fångar Åsbacka skickligt.
Gränser i naturen och bland människor
Den andra naturen fungerar på ett annat sätt. Manuskriptet är skrivet av Pipsa Lonka och översatt till svenska av Sofia Aminoff. Vi är i en park, ute i naturen, på en arbetsplats och en restaurang tillsammans med djur, barn och vuxna som undersöker gränser och olika sätt att kommunicera.
När jag såg föreställningen irriterades jag av att replikerna spelades upp från ett band och att skådespelarna bar masker. Skådespelarnas kroppsspråk var schematiskt och maskerna uteslöt minspel. Det kändes egentligen onödigt att se hela skådespelet för där fanns ju inget att se, minns jag att jag tyckte, också fastän jag förstod att provokationen var ett medvetet grepp av regissören Anni Klein. När jag läser manuskriptet får jag allt tillbaka, för inne i huvudet kan jag höra replikerna, känna med allt det som finns på och mellan raderna, alla de outsagda förtvivlade känslorna som man inte kan sätta ord på men som ändå finns där. Det är uppenbart att det är olika saker att se och att läsa.
Det är inte alldeles lätt att läsa pjäsmanuskript. Det är en läsart som kräver att man kan visualisera personer, tid, rum och olika perspektiv aktivt och samtidigt, som Linnea Stara påpekar i förordet. Det ger en unik möjlighet att kliva in i olika personers liv, tankar och känslor. På grund av den å ena sidan knapphändiga, å andra sidan detaljerade information läsaren får blir man medskapande på ett spännande sätt. Det både kräver och ger närvaro.
Att läsa pjäser är också annorlunda än att läsa andra textgenrer. Det är lite som att åka rutschkana i stället för att gå.