Med talkoanda har Finland under kristider klarat värre problem än coronapandemin

CORONAKRISEN Ett stort tack till vår regering och våra myndigheter! I en internationell jämförelse har Finland tillsvidare lyckats begränsa covid-19 bättre än många andra länder. Och kampen måste fortsätta ännu i månader, om inte år. Begränsa spridningen av smittan och minska riskerna inför nästa pandemi. Få i gång näringslivet. Skapa arbete åt de arbetslösa. Hjälpa dem som lider mest, utsatta barn och de som redan tidigare hade det svårt. Minska de enorma skulder Finland måste ta för att klara den värsta krisen.

Torbjörn Kevin skriver i ”Vär(l)den efter krisen” (HBL 2.5): ”Men hur sannolikt är det att vi på ett uppbyggande, konstruktivt sätt arbetar oss igenom krisen? Hur sannolikt är det att världen efter krisen har ork, resurser och politisk vilja att jaga gemenskapens fripassagerare, de globala skattesmitarna, de som stjäl de medel som mer än någonsin behövs för återuppbyggnaden?”

Man beräknar att Finland 2020, beroende på covid-19 tar minst 5–10 miljarder i tillläggsskulder. Hur mycket vi skuldsätter oss 2021 och 2022 är skrivet i stjärnorna. Förr eller senare måste skulderna återbetalas. Samtidigt går Finland årligen, via skattefiffel och skattebrottslighet, miste om skatteintäkter i storleksordningen tio miljarder per år. Det möjliggörs av en slapphänt, icke koordinerad och oövervakad skattelagstiftning. Detta har statsmakten och de politiska partierna känt till i minst åtta år.

Om riksdagen hade skött skattemyglet, kunde coronakrisens ekonomiska och sociala negativa skadeverkningar hanteras betydligt bättre. Man kan fråga sig varför ingen politiker, inget politiskt parti har skött eller påtalat ärendet. Varför massmedier tiger?

Om lärdomarna från finanskrisen 2009 håller streck får en krympande medelklass stå för fiolerna i form av högre skatter och försämrad service. Den lösningen kan nu leda till politisk oro och till att medelklassen söker nya politiska lösningar.

Till att populistpartier får ökad makt. För att förhindra detta kunde en lösning vara att alla i samhället solidariskt delar på den börda coronakrisen medför.

Nedan några exempel på hur Finland kunde minska skulderna och komma ur covid-19-krisen. Att vi måste dra åt svångremmen och sänka vår ekonomiska levnadsstandard är väl klart. Under förutsättning att det görs så att det drabbar alla rättvist torde åtstramningen accepteras av de flesta.

Möjliga åtgärder: Arbetsgivarna tar inte utdelningar eller onormalt stora kompensationer för ledningen. Facken kräver inga löneförhöjningar. Stat, fack och arbetsgivare ser till att arbetsfred råder. Löner och pensioner sänks för alla, utom de mest utsatta – även stats- och kommunalanställda, regering och riksdag – med x procent. De som i sitt arbete att hjälpa oss andra utsätts för risken för coronasmitta belönas. Kapitalinkomster (utdelningar, räntor, hyror) sänks med x procent. Banker och finansinstitut ger anstånd med amorteringar och räntor. Försäkringspremierna sänks. Likaså fackföreningsoch arbetsgivaravgifterna.

Arbetslösa och studerande får, mot kompensation, hjälpa upp den inhemska produktionen av livsmedel genom att delta i skördearbetet, utan att det drabbar deras studiestöd eller arbetslöshetsersättning. När näringslivet kommer i gång minskar alla på semestern med x dagar. Företagen delar inte ut någon utdelning eller bonus under ett år. I stället investerar de för framtiden. Stat, regering och riksdag, i samarbete med EU, ser äntligen till att skattesmitarna, företag och privatpersoner betalar skatt som alla andra.

Finland har förut, snabbt, under kristider klarat värre problem än denna pandemi. Med hjälp av talkoanda har det gått.

Nu har medborgarna rätt att kräva av massmedierna att ekonomiska missförhållanden och politiskt vanstyre sakkunnigt och objektivt belyses. Nu har medborgarna rätt att av stat, kommun, fack och arbetsgivare kräva att medborgarnas och statens rätt och välfärd går före politiska partiers och intresseorganisationers egoistiska, samhällssöndrande särintressen. Nu har staten rätt att kräva att alla solidariskt deltar i återuppbyggnaden av vårt välfärdssamhälle.

Om lärdomarna från finanskrisen 2009 håller streck får en krympande medelklass stå för fiolerna i form av högre skatter och försämrad service.