Tendentiöst och avogt om körklangen

Den stort uppslagna, ogenomtänkta och tendentiöst hållna recensionen av en seriös analys av manskörernas röstvolymer och spektrumkurvor vid ett statistiskt jämförbart tillfälle, visar på en total inkompetens – eller arrogant ointresse – att tolka och förstå hela det presenterade arbetets idé, skriver körsångaren Michael Grönholm.

Det är med ett igenkännande småleende – snett sådant – jag läser den bålde korsriddaren Wilhelm Kvists avsågning av den i Finland vitt kända, och erkända, körprofilen Jan Salvéns undersökning om de finländska manskörernas klang och röstbehandling i lördagens HBL (9.5). Fysikprofessorn emeritus Johan Silén har utfört den gedigna spektralanalysen av det material som undersöktes från liveupptagningarna vid Manskörsmusikens 200-årsjubileumskonserter våren 2019.

På ett för Wilhelm Kvist flagrant kännetecknande sätt formulerar han sig redan i rubriken tendentiöst och, givetvis, avogt: ”En gammal körsångares kamikaze”, ingressen kompar med ...”riskerar att bränna alla broar” och så vidare.

Wilhelm Kvist har konsekvent i alla sina publicerade recensioner försökt ställa Manskören Manifestum i en ofördelaktig dager vid jämförelser med de andra manskörerna i Finland; linjen fortsätter i dagens kritiska text med – helt stilenligt kongruenta – genomgående förklenande epitet: ”dissidenter i MM, som grundade Manifestum för tio år sedan”. Mellanrubrik: ”Nostalgisk längtan” (till en svunnen tid), och jämförelser i texten under denna: ”... kan jag inte undgå att associera formuleringen med en nostalgisk längtan till en svunnen tid, när karlarna ännu åt blå länkkorv, och kvinnorna...”, har inte i min mening utrymme i en seriös recension av ett arbete, som ärligt försöker visa på fenomen, klart skönjbara, om man så vill, i den musikaliska genren körsång, snarast manskörssång.

Utvecklingen, som bland annat, och främst, Manskören Manifestum startat, mot ett i dagens jämförelse sundare och musikaliskt försvarbart röstideal, kvitterar musikvetaren Kvist på ett för honom så typiskt sätt, som ”bakåtsträvande” och liknande, klart under bältet riktade attacker: ”... en annan retorisk likhet med samhällsdebattörer på högerkanten”...

Wilhelm Kvist visar genom den stort uppslagna, ogenomtänkta och tendentiöst hållna recensionen av en seriös analys av manskörernas röstvolymer och spektrumkurvor vid ett statistiskt jämförbart tillfälle på en total inkompetens – eller arrogant ointresse – att tolka och förstå hela det presenterade arbetets idé. Att Wilhelm Kvist i sin text dessutom blottar ett personligt påhopp på Jan Salvén som person, länder honom inte heller på något sätt till heder, så främsta linjens korsriddare han i den, av honom själv skapade, feminina musikdiskursen än utgör.