Allvarsam jazz om undersökande journalistik
För femton år sedan kom Dalindèos första skiva, maxisingeln med låtarna Poseidon och Solifer-lento. Därefter har gruppen bjudit på bland annat Berghällstämningar i form av Kallio och toner inspirerade av vår östra granne på Slavic Souls.
Nu är det allvarligare tag och mörkare stämningar. Gitarristen och kompositören Valtteri Laurell Pöyhönens inspiration till EP-skivan Dark Money kommer från två böcker, Nicholas Shaxsons Treasure Islands som handlar om skatteparadis och Jane Mayers Dark Money som berättar om hur penningmagnaterna bryter ned demokratin.
Sång eller ord finns dock inte i musiken, det är fråga om fem instrumentalstycken. Hur gör man åsiktsmusik instrumentalt? Kan det fungera?
Visst. Då orden inte räcker tar musiken vid: Skivans grundklang är uttalat mörk. Bandets nästan dansglada grepp och de nostalgiska instrumentklangerna finns kvar men melodierna använder nu flera av den kromatiska skalans toner och i regel inte enligt de sedvanligaste sekvenserna. Det sitter som vanligt i intervallerna.
Det är samma musiker i bandet som på de tidigare långspelarna. Saxofonisten Pope Puolitaival blåser både fult och fullt ut, men inte i för långa satser. Stämmorna med trumpetaren Jose Mäenpää kan vara tätt fastlimmade i sekundintervall. I Fake News är Puolitaivals solo rena rama frijazzen, men det låter bra mot det bestämt pulserande kompet. På den dramatiskt rullande Merchants of Misery hörs Jimi Tenor som gästande saxofonist med överraskande Coltranesmak.
Låtarna kunde ha varit längre.