”Misslyckad” konstnär blev prisbelönt kritiker – Kulturfonden prisar Mats Liljeroos
För HBL:s läsare är Mats Liljeroos kanske mest känd som expert på klassisk musik, men i själva verket är han en musikalisk allätare: – Jag är ju uppvuxen med Svensktoppen och som ung var jag ett stort Slade-fan!
Mats Liljeroos livsverk som kritiker omfattar ungefär 6000 texter, varav lejonparten är recensioner som publicerats i HBL.
– Det blir två, tre Proust-sviter om allt skulle publiceras i bokform, konstaterar han skämtsamt.
Uppskattningen är visserligen grov, men knappast överdriven: på musikens område är Liljeroos utan konkurrens Svenskfinlands flitigaste frilanskritiker.
Nu premieras hans kritikergärning av Svenska kulturfonden, och det inte bara för sin omfattning, utan uttryckligen också för sin högklassighet.
– Det betyder fruktansvärt mycket för mig rent ekonomiskt. Men det är förstås också en stor erkänsla, säger han.
Liljeroos började sin bana som skribent 1987 på Åbo Underrättelser, och hans första HBL-recension publicerades något senare – för ganska exakt trettio år sedan.
– Man brukar ju skämtsamt säga att kritiker är misslyckade konstnärer. Något ligger det i det. Kanske inte när det gäller litteratur, men inom musik och bildkonst är kritikern ofta en person som inte blev konstnär. Så var det för mig. Jag sökte in till Sibelius-Akademin men kom inte in och började i stället studera musikvetenskap i Åbo – och märkte snabbt att det är pennan som är mitt rätta instrument.
– Det är klart att det finns en kärlek i grunden. Och enkannerligen till all sorts musik, det finns inte många genrer som jag inte skrivit om. Och så har det varit sen barnsben.
Ändå, berättar Liljeroos, var barndomshemmet i Vasa inte speciellt musikaliskt. Där fanns några populärmusikskivor samt ”av någon outgrundlig anledning” även några klassiska.
– Dem lyssnade jag på, om vartan
nat. Och så är jag ju uppvuxen med Svensktoppen, liksom med Vasa stadsorkester. På den tiden gav orkestrarna också underhållningskonserter, så också där fanns de olika stilarna parallellt.
Den första egna skivan inhandlades för 29,90 mark på Anttila i Vasa i början av sjuttiotalet: Slade Alive från 1972.
– Jag var ett stort Slade- och Status Quo-fan. Jazzen kom i ett lite senare skede, i gymnasiet.
Finns det något verk du alltid återvänt till genom åren? – Det finns så många! Men om vi tänker på de skivor som fanns hos mina föräldrar så är Schumanns tredje symfoni, den rhenska, fortfarande ett kärt verk.
Läs på!
Liljeroos berättar att han huvudsakligen uppfattar sig som musikhistoriker. Hans trogna läsare kan också lita på att han i sina recensioner ofta bjuder på små doser musikalisk folkbildning, vid sidan av den estetiska utvärderingen.
Vad är den viktigaste egenskapen hos en musikkritiker? – Hos kritiker överlag är det förmågan att skriva bra: att hitta en delikat balans mellan att tillfredsställa den initierade läsaren och vara begriplig för gemene man. Det är inte alltid lätt, och du kan aldrig tillfredsställa alla.
– Sen ska du ha något att säga också. Du ska veta vad du skriver om, ha en gedigen musikalisk allmänbildning och vara bekant med de historiska skeendena i din genre. Där är ribban kanske lite högre för musikkritiken, jämfört med andra områden.
I fråga om litteratur, teater eller bildkonst finns det nästan alltid något handfast ämne eller någon politisk frågeställning att diskutera. Men den som skriver om klassisk musik måste alltid hitta något att säga om den estetiska tolkningen. – Det skriver jag helt och hållet under. I teater, till exempel, finns det ofta något samhällskommenterande att hänga upp texten på. Men en symfoni är en symfoni och existerar i sitt eget universum, så du måste kunna jämföra tolkningar och känna till tolkningstraditionen, säger Liljeroos, som också har en del teaterrecensioner på sitt samvete – och som fortfarande regelbundet recenserar musikteater.
Han tillägger att han är ”innerligt utled” på förväntningarna om samhällstillvändhet, som i synnerhet förekommer inom teatern och bildkonsten.
– Visst är det en viktig aspekt inom konsten och kulturen överlag – men nog är det befriande med konst som bara får existera för sin egen skull! Därför har jag i bildkonsten alltid känt en dragning till konstruktivismen, det abstrakta och ickeföreställande.
Mindre slentrian, tack!
Efter att i drygt tre decennier ha följt musiklivet i Finland på nära håll – de senaste åren också i egenskap av medlem i musikkommissionen vid Centret för konstfrämjande (Taike) – är Mats Liljeroos mer lämpad än de flesta att bjuda på ett helikopterperspektiv. Och den bild han tecknar är ganska ljus: musikfältet är mer mångsidigt än tidigare och har lyckats riva många av de interna barriärer som ännu på åttiotalet verkade oöverstigliga, murarna mellan klassiskt och populärt, till exempel.
– Då vi läser ansökningar i musikkommissionen är det väldigt vanligt med tvärkonstnärliga projekt och olika musikaliska uttrycksmedel som möts. Det går fortfarande bra att ägna sig åt sin stråkkvartett eller åt att skriva symfonier, men att de mentala barriärerna raserats under min tid är oerhört värdefullt.
Är det något du saknar på repertoaren? – Oj, det är mycket! Men om vi talar om den klassiska musiken, så äskar jag mindre slentrian i repertoartänkandet. Det finns så oerhört mycket spännande musik som vi aldrig får chansen att höra.
– Problemet är att de intendenter, dirigenter och gästande solister som bestämmer om programmen ofta inte är så insatta. En del har en mission eller något de gärna vill lyfta fram, men många gånger förfaller man till schablonmässigt trygga lösningar.
Har det att göra med att det är mer kostnadseffektivt? – Just precis! Men jag tror faktiskt att vi är på väg i rätt riktning, och jag vill heller inte säga att vi bara ska ha ”konstigheter” på repertoaren. Visst kan jag sucka över att gång på gång höra konserter med Beethovens femma, Tjajkovskijs femma eller Sibelius tvåa – men man måste komma ihåg att för någon lyssnare kan det vara allra första gången.