Svårt sätta fingret på när statsskulden blir för stor
Hur mycket kan staten skuldsätta sig innan lånebördan blir ohanterlig? Det är en fråga som det inte finns något entydigt svar på.
Coronakrisen kommer att kosta Finland enorma summor pengar. Exakt hur mycket kan ingen säga, men det står klart att den ökande arbetslösheten i kombination med stödpaketen kommer påfresta de offentliga finanserna och skapa ett ännu större glapp mellan utgifter och intäkter.
Kostnadsökningen måste staten finansiera med ny upplåning. Det gör man genom att utfärda skuldebrev, som säljs till stora banker och finansinstitut. Av dessa paketeras vissa sedan om och blir räntefonder som är tillgängliga för vem som helst.
Coronakrisen både sänker bnp och höjer upplåningsbehoven, vilket skapar en dubbel effekt på skulden i förhållande till bnp.
Redan innan krisen hade staten, kommunerna och de övriga offentliga institutionerna en sammanlagd skuld på nästan 60 procent av bnp. Enligt professor Vesa Vihriäläs arbetsgrupps rapport, som publicerades förra veckan, kan den siffran stiga till över 90 procent innan årtiondet är slut.
Det finns ingen maxgräns
Frågan om hur stor statsskulden kan bli tenderar väcka känslor. Det verkar lättsinnigt av staten att låta kommande generationer ta smällen för hur vi agerar i dag. På ett principiellt plan kan man ändå inte jämföra statsskulden med privata skulder, då en stat inte kan gå i konkurs och inte heller förväntas betala tillbaka sina skulder.
Det råder oenighet bland ekonomer om när skuldsättningen blir för hög, eftersom det hänger på det allmänna ränteläget, inflationsnivån och den berörda statens realekonomiska förutsättningar. När räntorna är låga och allt är lugnt kan sund ekonomi och hög skuldsättning gå hand i hand.
Det står ändå klart att överskuldsättning i något skede kan leda till stora svårigheter, då penningmarknaderna
Finlands skuldsättning är inte en fara i sig, i ett europeiskt perspektiv är vi i ett bra läge. Problemen kan i stället uppstå i Italien eller Grekland. Antti Ronkainen forskare
förlorar förtroende för landet med stigande räntor som följd.
– Det finns helt enkelt ingen exakt, allmän maxgräns. Efter Napoleonkrigen hade Storbritannien en statsskuld på 300 procent av bnp, och de klarade av att betala av den, säger Jari Eloranta, professor i ekonomisk historia vid Helsingfors universitet.
Han tror att orsaken till att ekonomer ogärna ger klara besked om när en statsskuld blir farlig har att göra med att tidigare utsagor har bevisats vara felaktiga.
– 2010 publicerade två ekonomer, Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, en artikel där man konstaterar att 90 procent är en magisk gräns. Blir skulden högre än så hamnar staten i problem. Artikeln visade sig dock bygga på en tvivelaktig metodologi. Det blev en rätt stor skandal som har fått andra ekonomer att dra sig för självsäkra utsagor om hur stor skulden kan bli.
Inom EU regleras skuldsättningen genom stabilitets- och tillväxtpakten, som förutsätter att skulden inte överstiger 60 procent av bnp. Det är dock fråga om en politisk konstruktion, menar Antti Ronkainen som forskar i politisk ekonomi vid Helsingfors universitet.
– Det finns ingen ekonomisk teori bakom att 60 procent är en vettig gräns. Det är ett verktyg för att förhindra en situation där man måste rädda länder som hamnar i skuldspiraler.
Viktigt skilja på utländsk och inhemsk skuld
I Elorantas mening får man lätt en snedvriden bild av skuldbördan om man stirrar sig blind på totalskulden. Det är viktigt att också skilja på utländsk skuld och inhemsk skuld, menar han.
– Inhemsk skuld är mer stabil och har låg ränta, vilket är ett tecken på att samhället accepterar skuldnivån.
Man kan exemplifiera tankesättet så här. Om Finland lånar en miljon av sina medborgare och använder den miljonen för att bygga en ny skola är det i praktiken bara en omfördelning av landets resurser. Men om Finland i stället lånar en miljon av en utländsk finansiär rör det sig om en skuld till en yttre aktör, som måste betalas i ett senare skede.
Eloranta lyfter också fram att förtroendet är nyckeln till att kunna upprätthålla en stabil ekonomi trots hög statsskuld. Där spelar institutionerna en viktig roll.
– Grekland har en väldigt hög statsskuld på 180 procent av bnp, men orsaken till att de hamnade i kris är att de saknar strukturer för att övertyga de utländska finansiärerna om att de kan betala tillbaka skulderna. Japan, med ett skuldförhållande på nästan 240 procent, har inte alls samma problem. De har också i högre grad inhemska fordringsägare.
Ytterligare en siffra som är värd att notera är andelen av statsskulden som ägs av Europeiska centralbanken. Per definition kan man inte överskuldsätta sig mot sin egen centralbank, då banken vid behov kan bevilja lån med nollränta och oändlig lånetid.
I dagsläget ägs ungefär 25 procent av den finska statsskulden av ECB.
Det här blev möjligt först 2015, då centralbanken började köpa EU-länders skuldbrev som ett sätt att stimulera ekonomierna efter eurokrisen.
Kan räntorna stiga?
För tillfället är räntorna negativa i Europa, och de förutspås också fortsätta vara låga under en överskådlig framtid. I mars sågs dock tecken på att det knakade i fogarna inom eurozonen då räntorna på italienska statsobligationer gick uppåt, ett tecken på sviktande förtroende bland investerarna.
Situationen stabiliserades då Europeiska centralbanken inledde ett stimulansprogram som innebar att man stödköper stats- och företagsobligationer för 750 miljarder euro. En stor del av köpen riktades till just Italien.
Enligt Antti Ronkainen är det just risken för en ny skuldkris inom eurozonen som är den största farhågan just nu.
– Finlands skuldsättning är inte en fara i sig, i ett europeiskt perspektiv är vi i ett bra läge. Problemen kan i stället uppstå i Italien eller Grekland.
Som tumregel kan man säga att skuldsättningen inte är ett problem så länge ekonomins tillväxt är högre än räntorna. Genom sina stödköp har ECB pressat ner räntorna, men om de av politiska stridigheter måste avbryta sina stimulansåtgärder kan utvecklingen gå i motsatt riktning.
Ronkainen nämner ett beslut som den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe fattade förra veckan som ett exempel. Domstolen ansåg att ECB:s stödköpspaket PSPP inte har varit proportionerligt och kräver en redogörelse för agerandet. Annars kommer den tyska centralbanken Bundesbank inte att tillåtas delta i köpprogrammet.
– Karlsruhebeslutet kan komma att allvarligt försvaga ECB:s möjligheter att agera för att tvinga ner räntan. En ny skuldkris i euroområdet går därför inte att utesluta.
På lång sikt tror Ronkainen att västvärlden i allt högre grad kommer närma sig läget i Japan, där tillväxten är låg och statsskulden skyhög. Det är också en tankegång som tangeras av så kallad Modern monetär teori, en tankefåra som fått allt mer fotfäste de senaste åren.
Kärnan i MMT består av att länder med egna valutor och fria växelkurser kan spendera så mycket de vill, så länge det monetära systemet utgår från fiatpengar utan underliggande säkerhet.
– Jag ser MMT snarare som en beskrivning av världen efter finanskrisen än som en instruktionsbok. Det är ett synsätt som man kan göra både höger- och vänsterpolitik utifrån. Framöver kommer vi att få ta ställning till stora politiska beslut om hur höga skulder vi kan acceptera.