Årets veterinär gör detektivjobb
Årets Veterinär, Ruska Rimhanen-Finne rastar gärna sina hundar vid vattnet i Esbo. Men Ruska Rimhanen-Finne är ingen vanlig veterinär. Hennes team ringer folk och frågar: Var har du varit de senaste veckorna? Var handlar du mat? Kan du plocka fram det och det kvittot? Själv kallar hon sin tjänst för ”detektivarbete”.
På jobbet brukar Ruska Rimhanen-Finnes team ringa folk och fråga: Var har du varit på sistone? Vad har du ätit, druckit? Kan du kolla på kvittot när du senast var på den restaurangen? Hon är veterinär men gör snarare detektivarbete. Uppdraget är att stoppa epidemier.
– Hej! Och grattis till utnämningen!
Ryktet går i korridorerna. Ruska Rimhanen-Finne hinner knappt ta av sig jackan innan de första två kollegerna kommer fram till henne.
Medan snöslasket piskar hurtiga cyklisters ansikten på Mannerheimvägen, skiner hon själv som en sol.
Det har en rätt enkel förklaring. Hon gillar sitt jobb väldigt, väldigt mycket. Och hon gillar att berätta om det.
– Jag har alltid gillat djur, och i gymnasiet blev jag intresserad av medicin. På det spåret är jag.
Ruska Rimhanen-Finne har mycket på gång just nu. Hennes son tar studenten, hon fyller 50 i juni, och så har hon precis fått utnämningen Årets veterinär av Veterinärförbundet.
Fast en helt vanlig smådjursveterinär, som botar sjuka hundar, katter och marsvin, det är Ruska Rimhanen-Finne inte.
– Vad nu sen en vanlig veterinär är. Det många inte vet är att veterinärer har många olika uppdrag: forskare, lärare, experter, övervakare. Det är ett mångsidigt yrke och alla hittar sin egen nisch.
Privatdetektiv
Många veterinärer jobbar inom matproduktion. De har koll på alla led i när ett djur från slakteriet hamnar på människors matbord.
Hennes egen titel är epidemiologveterinär. Hon beskriver jobbet med en lätthet som bara djup insikt kan ge.
– Man kan kalla det detektivarbete.
Om många människor insjuknar samtidigt, då ringer hennes klockor. Prover tas av de insjuknade, oftast avföring, för att se vad det är som drabbat människorna.
I nästa steg reder hon och hennes team ut hur sjukdomen smittar. Sker det via maten, dricksvattnet eller pälsdjur?
Men det är inte lätt, och där kommer hennes detektivkunskaper in i bilden.
– Vi ställer jättedetaljerade frågor. Vad har du ätit den senaste tiden? Vad dricker du till maten? Var har du handlat mat? Vem har du träffat?
Om inkubationstiden är lång, det vill säga det dröjer från att man fått smittan till att man uppvisar symtom, då behöver vissa hjälp med att friska upp minnet.
– Ett knep vi använder är att be dem ta fram kvitton från mataffärer, restauranger eller kollektivtrafiken. Eller be dem kolla nätbanken, för att nysta upp var de rört sig.
Ruska Rimhanen-Finne leder den insatsen. Den engagerar både kommuner, sjukvårdsdistrikt, laboratorier, THL och Livsmedelsverket, och Ruska Rimhanen-Finne är tacksam för det samarbete de gör. Hennes roll påminner lite om en utredningsledare på polisen, kan man tycka.
– Jag samlar ihop ledtrådar och försöker skapa en helhetsbild av epidemin.
Men varför ska just en veterinär ha den positionen? Jo, för att många epidemier blir till när en smitta hoppar mellan djur och människor.
Sådana sjukdomar kallas för zoonoser.
Anledningen till att hon inte jobbar med covid-19 är att det inte är en zoonos – vi ska återkomma till det.
Det har gått 10 år sedan hon fick tjänsten som epidemiologveterinär på Institutet för hälsa och välfärd, THL. Hon är dessutom dygnet runt-jour på Världshälsoorganisationen WHO, med uppgiften att stoppa epidemier och pandemier.
Hur många sådana som du finns det egentligen? – Ja, få se nu ... det är ju jag, och sen en forskare som jag utbildar just nu ... så två i Finland, kanske.
– Men det finns många veterinärer som jobbar som infektionsepidemiologer på folkhälsomyndigheter i andra länder, EU:s smittskyddsinstitut och WHO.
Någon kanske tänker att det är coronaepidemin som är orsaken till att Ruska Rimhanen-Finne fick priset. Men nej. Visst, coronaviruset tros härstamma från fladdermöss, men verkar inte smitta andra arter än människor – åtminstone ännu.
– Det är den vedertagna uppfattningen: covid-19 smittar mellan människa och människa, inte från djur till människa. Det finns inget behov av att spä på någon oro.
Just nu behöver hund- och kattägare därmed inte oroa sig mer än andra.
Hennes arbetsplats har länge varit i uppmärksamhetens centrum. Men THL:s lokaler i huvudkontoret i Brunakärr gapar tomma så när som på enstaka mötesrum, och lunchrestaurangen där klirret från bestick mot tallrikar nu ökar i styrka.
Minnet lever kvar i form av en poncho
Själv har Ruska Rimhanen-Finne inget eget arbetsrum, utan flyter runt på de gröna och orange sittgrupperna i huset.
Fast oftast jobbar hon hemma i sitt hus i Esbo, där hon också rastar sina två finska lapphundar.
Vi ska nu spola tillbaka bandet 46 år, till dagen då Ruska RimhanenFinne föll för hundar.
– Han kallades Sami. Det var ett smeknamn av Samperi.
Hennes kusin hade alltså gett hunden namn efter en svordom, typ.
– Sami var en liten valp då, en enda stor hårboll. Han sprang runt och bet sönder saker. Han var skogstokig alltså!
Hennes ansikte spricker upp i ett brett smil.
Föräldrarna var inte särskilt förtjusta i den vilda sidan hos valpar, så det dröjde flera år innan familjen fick sin första hund.
Men Ruska Rimhanen-Finne kommer knappast att glömma Sami.
– Han lever än i dag kvar i form av min vita poncho.
– Och en rya ... ja, han var väldigt hårig!