Vi ska inte ha roligt just nu
Det är inte lämpligt att ställa till med något spektakel just nu, det är allvar och respekt som gäller, inte show och glitter. Så verkar EBU ha resonerat när de ersatte Eurovisionen med lördagens Europe Shine a Light-sändning, ett försök att sprida ljus i pandemimörkret genom att skapa en lägereld för tittarna trots allt. Resultatet blev ett program där coronaviruset ständigt var närvarande, på sätt och vis huvudpersonen, med mycket bilder av tomma gator i Europas storstäder och människor i munskydd.
Stämningen var nedtonad, samlad, återhållen. Roligt var det inte. I stället var vi gripna av stundens allvar, tillsammans, i två timmar. Det var underligt att se, ännu en påminnelse om hur underligt allting är just nu.
Programledarbiten var direktsänd från studion i Nederländerna (arenan där evenemanget skulle ha hållits har förvandlats till temporärt sjukhus). De tre programledarna höll föredömliga avstånd till varandra, uppklädda i festklänningar och kostym visserligen, men utan show och humor. Via länk medverkade några artister och gäster, men i övrigt var det mesta förhandsinspelat.
Måns Zelmerlöw hedrade sjukvårdspersonalen med sin Eurovisionsvinnare Heroes på gitarr hemma i trädgården. Gali Atari sjöng sin sjuttiotalsvinnare Hallelujah tillsammans med barn från Junior Eurovision i en video från ett nattligt, folktomt Jerusalem – smörigt men genuint på ett stämningsfullt sätt. Marija Šerifović framförde sin Helsingforsvinnare Molitva från 2007, en fantastisk låt som tyvärr saknade livekänsla i den traditionella, studioinspelade versionen som mimades fram i videon som visade Belgrads gator – och människor i munskydd.
Mest träsmak gav sändningens obligatorium: ”hyllningen” till årets 41 deltagarländers artister som presenterades med trettio sekunder ur varje bidrag och en coronahälsning från varje artist. Alla var inte lika finurliga som Islands Daði Freyr Pétursson om man säger så. Men även Finlands Aksel Kankaanranta, en introvert bland extroverta, stack i sin hälsning ut på ett lågmält vis med uppmaningen om att vi nu ska ringa de ensamma.
På slutet fick man i alla fall till någon form av höjdpunkt, för dem som orkade hänga med så länge: Abba-Björn Ulvaeus dök upp med en hälsning som avslutades med att han vågade skämta om att det var bra att de inte valt Waterloo som temalåt för sändningen. Och avslutningen blev en riktigt festlig kavalkad då årets artister i sin hemmakarantän sjöng korta snuttar à la We Are the World av Katrina and the Waves vinnarlåt Love Shine a Light från 1997 (som alltså gett sin titel till sändningen).
Till det positiva hörde också bekräftelsen att nästa års Eurovision kommer att ordnas i Rotterdam. Det behöver vi säkert ha att se fram emot, även om ingen i själva verket kan veta hur det blir med den saken.
Men visst hade det varit välkommet att få glömma världen för en stund, fatta telefonen och vara med om att rösta fram en vinnare, även om produktionen detta år inte hade varit vad den brukar, och bidragen inte framförts live. Att viruset i alla fall inte kunnat ta det ifrån oss.
”Stämningen var nedtonad, samlad, återhållen. Roligt var det inte. I stället var vi gripna av stundens allvar, tillsammans, i två timmar. Det var underligt att se, ännu en påminnelse om hur underligt allting är just nu.”
MALIN SLOTTE
tv- och filmredaktör