En hjältedikt med dollargrin

Fotbollen innehåller legender, hjältar och skurkar. Coronakrisen blottar en obekväm sanning: att pengarna styr över det sportsliga.

”J

ag har nog aldrig varit i så dåligt fysiskt skick”, vittnar 49-åringen Jari Litmanen då han beskriver en månadslång fysisk plåga under genomliden coronasmitta. Inte bara fotbollslegender och -fans har haft det mentalt tungt i sviterna av covid-19. Också själva fotbollsekonomin lider.

Hälsan kommer först i alla lägen – ja, förutom då det handlar om pengar. I synnerhet fotbollen är kapitalismen inkarnerad. I åratal har sporten befunnit sig i ständig expansion. Kung fotboll syns och hörs i form av supportrar på stan, i tv:ns och radions rabblande av dagens resultat, i tjocka, glassiga specialnummer inför VM och EM. Varannan sommar imploderar hela medievärlden under de stora mästerskapen. Tills 2020, då ett ekonomiskt blodbad bröt ut också inom sportindustrin.

Franska ligan har ställt in för resten av säsongen. Storbritannien, Spanien, Italien och Sverige tänker envist dra i gång under sommaren. Klubbarna och förbunden är helt enkelt ekonomiskt beroende av att matcherna rullar på. Biljettintäkterna är en bisak, själva biffen är tv- och sponsorpengarna – alla avtal med spelbolag och teleoperatörer som är frysta i nuläget.

Visst innehåller varje fotbollsmatch en oskriven dramaturgi. Också inbitna cyniker har svårt att förbise det poetiska i en thrillermatch: idrott kan vara rena rama hjältedikten. Men för den som inte lever under en sten är det svårt att undgå att klubbar köps och säljs av oljeoch gasoligarker, schejker och fastighetsmoguler, för att sen drivas i ett bestialiskt vinstsyfte.

I rapportserien Football Money League kartlägger revisionsjätten Deloitte fotbollsekonomin: förra säsongen omsatte världens 20 största klubbar en rekordsumma: 9,3 miljarder euro. Hela 44 procent av intäkterna härstammar från broadcast, 40 procent från övriga kommersiella avtal och bara 16 procent från matchdagen. De senaste 20 åren har tv-rättigheternas värde åkt som ett ribbskott av Roberto Carlos: rakt ut i stratosfären. Titanernas kamp sker i styrelserummen, inte på spelplan. Klubbarna tävlar om franchise- och andra megaavtal. Elitfotboll är det ultimata varumärket, vars natur döljs av en ädel skuggridå: det sportsliga.

Stora klubbar har vuxit flera gånger snabbare än hemländernas bnp. Fotbollsindustrin var immun mot alla konjunkturer och marknadsförhållanden – tills coronaviruset träffade akilleshälen och satte stopp för uppmärksamhetsekonomin. Uppmärksamhet – alla dessa otaliga ögonpar – är huvudingrediensen. Rent matematiskt är det sportsliga en bisak: fotbollsekonomin utgör den verkliga kejsargrenen.

Pressen på snabb återstart är därför enorm. Det handlar inte bara om åskådarnas törst efter levande, oskrivet drama i stället för idisslade repriser av gamla favoriter, eller om identitetskris hos spelarna – utan om maskineriets dyrkan av mammon.

I april öppnade både Europeiska fotbollsförbundet Uefa och dess internationella motsvarighet Fifa kranen, stödpaketen började välla ut. I Tyskland gör man nu försiktig återstart: Bundesliga spelas inför tomma läktare. För att spela i kapp måste man mäkta två matcher per vecka. Orkar spelarna, eller tittarna, med?

Vi kommer inte ifrån den eskalerande kommersialiseringen av elitidrott, i synnerhet fotboll, där det sportsliga står som alibi för penningens alltomfattande inflytande. De lokala, hängivna fansen av jätteklubbar inser sällan att de är utbytbara. Trots en livslång lojalitet som går i arv över generationer, med klubbens färger tatuerade både bildligt och bokstavligt, har den lokale supportern ersatts av köpstarka matchturister som flyger eller zoomar in från alla världens hörn.

I år skonas den sportundvikande nyhetskonsumenten från den sedvanliga upptrappningen inför ett inställt fotbolls-EM. Samtidigt öppnar coronakrisen för omstart inom fotboll och elitidrott. Av hävd har de stora pengarna rört sig på herrsidan. Dags att omfördela dem, dags att rädda damfotbollen?

och Simstadions utebad öppnar i början av juni, med iakttagande av hygien- och säkerhetsföreskrifterna.

Besök av anhöriga ute tillåts

För dem som inte kunnat träffa sina anhöriga på äldreboenden sedan mitten av mars kom Vapaavuori med lättande besked: nu är det möjligt. Enligt stadens anvisningar kan närstående träffa sina anhöriga utomhus, en åt gången och en gång per dag.

Besöken varar 15–30 minuter, och besökaren förses med kirurgiskt mun- och nässkydd. Vårdarna eskorterar de äldre ut för besöket, men för dem som det här inte är möjligt gäller fortfarande att ty sig till plexiglas eller videolänk.

Antalet bekräftade coronafall i Helsingfors var på onsdagen 2 439, eller 38 procent av fallen i hela landet. 154 personer har dött i sviterna av coronviruset i Helsingfors, varav 87 på vårdhem.

❞ Vi vill skapa möjligheter för kultur och affärsverksamhet att finnas där folk rör sig nu, och med snabbare processer ska det vara enklare för företagarna.

Meri Louekari

arkitekt, Helsingfors stad