Mors dag på distans
Mors dag kom och gick. Jag blev avfirad med blommor och dragspelsmusik. Som mor kände jag mig lycklig, dock inte som dotter.
Jag hör till de finländare som har en ensam förälder utanför EU:s gränser. Min 83-åriga mamma bor i S:t Petersburg. Jag är hennes enda barn. Jag är den person som kan föra hennes talan om det plötsligt behövs. I Ryssland har hon inte ens några avlägsna släktingar.
I vissa länder – som USA, Frankrike och Israel – går det bra för äldre personer som inte har någon anhörig kvar i sitt hemland, att flytta till sina vuxna barn. När jag själv flyttade till Finland i början av 1990-talet fanns en sådan möjlighet även här, men den slopades kort därefter.
Jag känner folk med utländsk bakgrund som har processat med myndigheterna för att få sin ensamma förälder hit – från Ryssland, från Iran – och förlorat. En av dem flyttade tillbaka till S:t Petersburg efter många år i Finland, för att kunna stötta sin gamla mamma.
Själv har jag under de senaste åren balanserat mellan mina två hemländer och känt förtröstan i tanken om att jag när som helst kan rycka ut och åka till min mamma. Hittills har hon klarat sig bra på egen hand, hon har en hyfsad pension och en lägenhet där hon trivs. Dessutom har hon ofta besökt mig och min familj.
Allt detta ser inte så annorlunda ut än då mina vänner i Åbo åker ”upp till Österbotten för att hälsa på mamm”. I vissa fall är denna mamma geografiskt mera avlägsen från dem än min mamma är från mig. Och så känner jag rätt många finländare som sköter sina gamla föräldrars ärenden. För att inte nämna anhörigvårdarna.
Coronapandemin och de stängda statsgränserna satte stopp för det liv som min mamma och jag levt på sistone. Plötsligt umgås vi bara i telefon. Tyvärr har hon aldrig lärt sig att använda internet.
I Finland finns det rätt många invånare som är i samma situation som jag. De håller låg profil, eftersom de vet att en del infödda finländare förhåller sig misstänksamt till folk som ofta reser österut.
Pandemin visade hur sköra och illusoriska våra arrangemang kan vara. Den visade att det inte går att förutse allt. Att man plötsligt kan falla mellan ännu fler stolar än de två som man hittills haft att göra med. Jag hoppas innerligt att de finländare som kallat ”de där ryssarna” för femtekolonnare inser att vi ofta inte har något val när det gäller våra gamla föräldrar.
Som barn var min mamma med om Leningrads belägring som pågick i 872 dagar. Coronapandemin går inte att jämföra med krig, menar hon. I dag behöver man inte frukta bomber eller artilleribeskjutning. I dag finns det fungerande centralvärme och hur mycket mat som helst att köpa. Och så har hon sin trådtelefon som livlina, medan vi håller tummarna.
”Min 83-åriga mamma bor i S:t Petersburg. Jag är hennes enda barn. Jag är den person som kan föra hennes talan om det plötsligt behövs.”