Det trivialt sanna
”Vår nutid är full av människor som upprepar triviala sanningar som om de var djupa insikter.”
Det finns många förnumstigt moraliserande yttranden, så kallade moralkakor, om sanning och ärlighet. Från barnsben blir vi uppmanade att tala sanning, och att detta har sin egen, säregna lyster. Av barn, fyllon och dårar får man höra sanningen, sägs det. Det stämmer måhända, eftersom relativt få lyssnar till barn, fyllon och dårar. Sanningen är nämligen inte alltid så trevlig att höra, särskilt inte när det är den direkta, opolerade sanningen. Den har vi alltid rätt svårt med. Kanske är det också därför vi är så oförblommerat förtjusta i triviala sanningar, utsagor som är sanna men som samtidigt innehåller nästintill ingen intressant information?
Ta till exempel det där med innovation, ett rätt urlakat begrepp jag dessvärre av professionella skäl måste ha ett visst intresse i. Jag kan inte längre räkna det antal gånger jag har fått höra att innovation är väldigt viktigt för företag. Det är i och för sig en utsaga som är alldeles sann, men väldigt trivialt sann. Ett gott litmus-test för dylikt är att snabbt fundera på huruvida motsatsen av påståendet är begripligt. Skulle någon komma fram till mig och säga ”Du, jag tycker att företag aldrig skall försöka utvecklas eller utveckla saker” skulle jag givetvis lyssna, kanske framför allt av nyfikenhet. Vore det dock så att personen bara upprepade sin tro på att det vore bäst för företag att aldrig använda kreativt tänkande, aldrig eftersträva förbättring, och aldrig försöka göra bättre versioner av vad de gör i dag så skulle jag omedelbart avfärda detta som en förvirrad själ – värd mera sympati än tid. Måhända det enda som vore mer irriterande än detta är en person som insisterar att deras insikt om att innovation är betydelsefull för företag är något att bli entusiasmerad över. Detta emedan det senare nog är sant, men bara trivialt sant.
Dock är vår nutid full av människor som upprepar triviala sanningar som om de var djupa insikter. De säger saker såsom ”Ledarskap är viktigt i krissituationer!” som om det fanns ett helt gäng människor som på allvar tänkte att det man behöver i en krissituation är byråkrati och väldigt många möten. De poängterar att ”God kommunikation är centralt för ledarskap!” som om människor faktiskt gick omkring och tyckte att usel kommunikation är helt ok för ledare. Värst av allt är det givetvis inom politiken, där folk helt utan skam pläderar för plattityder av den mest banala typ utan att visa upp att det finns en enda person som tror på deras motsats.
Sanning är bra, i och för sig. Bättre än motsatsen, i alla fall – förutom i de fall där vi helst inte vill höra den. Men meningsfullhet är faktiskt ofta bättre. Triviala sanningar leder oss ingen vart, men meningsfulla berättelser kan förflytta berg, även i de fall där de inte är helt sanna. Vad vi behöver nu är inte plattityder, utan utsagor som faktiskt säger något, som är fulla av mening och övertygelse. Banala sanningar är mest varm luft, och även om varm luft kan kännas trevligt när man är frusen så skall man inte låta sig förtrollas av dylikt.