Kan du skilja mellan älg och ren?

Det är svårt att värna om biodiversitet om man inte har någon som helst koll på våra vanligaste djur och växter.

Coronapandemins effekter är inte enbart dystra. Många finländare har tagit chansen att tillbringa mer tid ute i naturen och kunnat följa med vårens ankomst.

Det verkar synas i ett ökat intresse för naturfenomen. Frågor, bilder och videor strömmar till exempel in till Naturväktarna på sociala medier.

Det är positivt för artkännedomen, som enligt rapporter avsevärt försämrats. Många finländare har i dag stora svårigheter att känna igen vanliga djuroch växtarter, som ejder, sik eller gullviva.

Medier är inte heller särskilt bra på att kombinera rätt art med rätt nyhet. När brittiska BBC för några år sedan skulle rapportera om en älg som rörde sig i centrala Helsingfors skrev man i rubriken att det var en ren som sprang omkring i innerstaden, trots att man hade bilder av älgen i fråga. På ett av världens främsta produktionsbolag kunde man alltså inte skilja mellan ren och älg.

Exemplen är otaliga. Här på hemmaplan bildsattes en artikel om en bisonoxe på rymmen till exempel med ett foto av en ko av rasen highland cattle. Det är lite som att intervjua Sanna Marin men lägga in en bild av Björn Wahlroos.

Sämre kännedom om andra arter är kanske en logisk följd av den snabba urbaniseringen. I dag blir många uppjagade om de till exempel upptäcker en spindel i sitt vita hem och slår omedelbart ihjäl den, i stället för att släppa ut den i naturen där den gör mycket nytta.

Andra betraktar det som nördig specialkunskap att känna igen en knipa eller en storskrake, trots att praktiskt taget alla som någon gång rört sig i skärgården sett dessa fåglar.

Kanske uppfattas artkännedom som utantillkunskap, något som överlag inte står högt i kurs vid skolor och universitet?

Det är i så fall synd, för undervisning om arter handlar inte i första hand om att rabbla upp vetenskapliga namn, utan om att väcka intresse för andra livsformer.

Den sortens intresse har en direkt koppling till en av vår tids mest brännande globala frågor: att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden.

Men det är svårt att värna om biodiversitet om man inte alls vet vilka slags varelser biodiversiteten består av. Om ens uppfattning är att alla fåglar och växter är en enda grå flaxande och spretande massa spelar det kanske inte så stor roll om en del av dem försvinner.

Det är svårt att känna empati eller respekt för någonting som är helt obekant. Reaktionen på något som verkar främmande – och därför kanske farligt – blir ofta den motsatta: likgiltighet eller fientlighet. Det gäller både naturfenomen och andra mänskliga kulturer.

Finländska naturskyddsföreningar påtalar varje år många fall av djurplågeri där barn använt igelkottar som fotbollar eller stuckit ihjäl fågelungar, ibland med de vuxnas goda minne. Den här sortens fullständigt meningslösa grymhet bottnar ofta i okunskap.

Det kan också ge praktiska bekymmer på sommarstugan om man till exempel tror att en mört är en sik, en blomfluga är en geting eller att en liten spindel är en fästing. För att inte tala om betydelsen av att kunna skilja mellan ätliga och dödligt giftiga svampar.

Vistelsen på sommarstugan blir dessutom så mycket roligare om man har ett hum om vilka andra arter man delar sin tomt med. Att efter vintern höra taltrasten i skogen eller se svarthakedoppingen bygga bo i viken är som att återse gamla vänner.

Kunskap om andra levande varelser är inte makt eller nörderi, utan förståelse och respekt.

Det är ödmjukhet inför det faktum att människan bara är en av många miljoner andra livsformer på jorden.

”Kunskap om andra levande varelser är inte makt eller nörderi, utan förståelse och respekt.”

TOBIAS PETTERSSON

reporter