Se verk av gamla mästare på digitala visningar
I coronakrisens spår har många museer öppnat digitala utställningar med gamla mästare, ofta med filmade rundvandringar med kuratorn eller någon annan expert. Tryck på paus när du vill titta närmare på en tavla, tipsar Albert Ehrnrooth.
Tizian på National Gallery
National Gallery i London har för första gången på 450 år fört samman Tizians mytologiska ”poesi”, målningar som tillkom mellan 1551 och 1562. Ovidius diktverk Metamorfoser inspirerade dessa sex enorma målningar som beställdes av Filip II av Spanien.
Förvandling och erotik är centrala motiv i Tizians mästerverk. Danaë blir smått upphetsad av Jupiters guldregn som befruktar henne. Aktaion ser chockad ut när han under en jakt stöter på den badande Diana och hennes nakna nymfer. Den hjärtlösa jaktgudinnan förvandlar den olycklige jägaren till en hjort som slits i stycken av sina egna jakthundar.
I Venus och Adonis försöker den obeslöjade kärleksgudinnan förhindra sin sköna älskare att bege sig ut på vildsvinsjakt, som kommer att få dödlig utgång. Denna målning blev en ”hit” bland makthavare – Venus stuss ansågs oerhört sensuell – och Tizian(s ateljé) utförde flera versioner av motivet. Svitens sista målning skildrar upptakten till en brutal våldtäkt. Himlens härskare Jupiter, förklädd till tjur, stirrar hotfullt på betraktaren, medan han bortför den halvnakna och panikslagna Europa.
Genom tiderna har konstnärer som Rubens, Edelfelt och Picasso studerat Tizians nydanande målarteknik och exceptionella färgbehandlig. Tizian dog 1576 i pesten.
National Gallery bjuder på fem webbsända videor om utställningen Titian, love, desire, death.
Rembrandt på Ashmolean
Utställningen The young Rembrandt (1624–1634) var en snackis i konstnärens hemstad Leiden. Oxford såg därför fram emot en bombsäker publiksuccé när Rembrandts ungdomsverk i mars anlände till Ashmolean, världens äldsta universitetsmuseum. Men bara tre dagar efter öppningen tvingades Ashmolean stänga. Det anrika museet har i stället skapat en utställningsplattform på sin webbplats där ett 50-tal konstverk av den unge Rembrandt van Rijn, hans kollega och konkurrent Jan Lievens och deras lärare Pieter Lastman nu kan beskådas.
Det är uppenbart att Rembrandt inte var ett underbarn. Från de tidiga läroåren i Leiden och Amsterdam härstammar ett antal klumpiga etsningar och stela allegoriska målningar. Men i självporträtten, som uppstår några år senare, syns redan det självsäkra uttrycket och den kännetecknande gyllene ljusföringen. Dramatiska religiösa motiv och åldringar med djupt fårade ansikten har nästan alla gemensamt att den varma, dolda ljuskällan som
lyser upp figurerna kommer från vänster. Hans nakenstudier är uppriktigare än Tizians: unga kvinnor har hängbröst, rundade lår och ballongmage.
Rembrandt flyttade 1631 till Amsterdam där han med hjälp av konsthandlaren Hendrick van Uylenburgh snabbt etablerade sig som porträttmålare. Rembrandt gifte sig 1634 med Hendricks kusin Saskia van Uylenburgh och hon satt modell för många av hans målningar.
Andy Warhol på Tate Modern
Rembrandt och Tizian förstod sig på entreprenörskap, men Andy Warhol bevisade att en konstnär redan under sin livstid kan bli ett framgångsrikt varumärke. Varje år görs det tiotals Warholutställningar världen över, och det är praktiskt taget omöjligt att ta fram oväntade sidor av popkonstnären. Tate Modern försöker inte hitta nya vinklingar, men som en av världens ledande konstinstitutioner kan man få till stånd unika inlån från privatsamlare och berömda museer. Videon med en snabbvandring genom utställningen är lite för kort, men på webbsidan finns en ganska utförlig text.
Serien Ladies and Gentlemen (akryl och silkscreen) som porträttterar dragqueens och transvestiter med afroamerikansk eller latinamerikansk bakgrund uppskattades knappast 1975, men nu ligger temat i tiden. Warhols heliumfyllda silverballonger borde visas oftare eftersom de verkar ha en terapeutisk funktion. Om inte annat, lyssna och läs alla komplicerade och förvrängda tolkningar av ett av Warhols sista verk, sviten Sixty last suppers (1986). Den är baserad på en kopia av en kopia av da Vincis muralmålning Nattvarden.
På Tate Moderns webbplats finns också en snabbkurs i serigrafi, trycktekniken som Warhol använde till sin kommersiella fördel.
van Eyck på Gents konstmuseum
Jag upplevde Gents konstmuseums utställning Van Eyck, an optical revolution som vårens största konstupplevelse.
Den nordeuropeiska (ung)renässansen föds i Brygge där Jan van Eyck (ca 1395-1441) huvudsakligen verkade. Utställningen fokuserar på den flamländska mästarens makalösa, illusionistiska teknik. Jan van Eyck lyckades naturtroget framställa stoffer, hudens genomskinlighet, skuggning, naturlandskap och stadsvyer på ett sätt som ingen tidigare hade presterat.
Utställningsarrangörerna kallar konstnärens nydanande oljeteknik för en optisk revolution. van Eyck skulle själv ha sagt att han bara försökte skildra ”det gudomliga ljuset”. Ta en mycket lärorik guidad tur genom utställningen med kuratorn Till-Hoger Borchert.
Hopper på Fondation Beyeler
I Basel har Fondation Beyeler ordnat en exposé över Edward Hopper som ligger helt rätt i tiden. Ingen konstnär har skildrat ensamhet och storstadens alienerande effekt lika övertygande som Edward Hopper (18821967). Många av Hoppers mest berömda målningar (Nighthawks, Cape cod morning) visar en(staka) person(er) i en interiör, medan naturen eller staden utanför fönstret alltid är folktom. Konstverken inbjuder till kontemplation, men är knappast rogivande. Natur och byggnader kan framstå som antropomorfiska (antar en mänsklig form) och kusligt hemlighetsfulla.
Two puritans (1943) skildrar två vita träpanelhus. Ett vitt staket och högvuxna trädstammar håller besökare (betraktaren) på avstånd. Fönstren med halvneddragna rullgardiner påminner om ögon, medan de båda framdörrarna saknar handtag. De ser ut att vara igenmurade. Målningen ska tolkas som ett porträtt av konstnären och hans fru som tydligen hade ett komplicerat förhållande.
På Fondation Beyelers webbplats analyserar museiintendenten Ulf Küster ett antal individuella verk. Ingen utställning på nätet känns mer lämplig i dessa bistra tider för alla kulturintresserade.
Ingen konstnär har skildrat ensamhet och storstadens alienerande effekt lika övertygande som Edward Hopper.