Många vägar till klanglig salighet

Brahe Djäknar begick i november 1985 Hollandspremiär på Sibelius Kullervo i Arnhem och Nijmegen och en av våra namnkunniga solister, som veckan innan hört stycket i London med Ylioppilaskunnan Laulajat – som vid det här laget paxat Kullervo som sin visitkortsbravur – bedyrade att vi klingade bättre.

Vi sög girigt åt oss och det var knappast frågan om en artighet. BD höll sig på den här tiden med en för inhemska studentkörer unik klang, vilket dels berodde på den lyckliga slumpen att vi förfogade över ett unikt material – veritabla källarbasar och naturtenorer som inte visste vad falsett betydde – dels på vår dirigent Gottfrid Gräsbecks tolkningsideal, där ett kraftfullt uttryck i regel föredrogs framom ett mer behärskat, och precist, sådant.

Vi skall självfallet inte glömma de livsviktiga mellanstämmorna, varje körkropps ryggrad, men märgfulla ytterstämmor förlänar ändå det hela en speciell guldkant. Efter att under tre decennier ha bevittnat hur framför allt ytterstämmorna i allt högre grad blivit en bristvara – inte bara vid Aura å – och ett alltmer profillöst klangideal vunnit mark, förefaller det klart att ett paradigmskifte ägt rum.

När körveteranen Jan Salvén i sin i HBL (9.5) refererade studie sticker ut hakan och påtalar en klangens förflackning i våra körer i allmänhet och i manskörerna i synnerhet är han med andra ord inte ute i ogjort väder. Jag har själv förundrat mig över samma fenomen i egenskap av såväl kritiker som konsertbesökare aus liebe zur kunst.

Nu talar jag ändå i första hand om studentkörer, där ett vibratofritt och inte sällan icke-resonerande sångsätt av praktiska skäl är förhärskande. I andra typs körer är klangidealen andra och de kan naturligtvis variera även inom samma kör, allt enligt repertoar- och uttrycksmässiga behov.

Ju professionellare nivå på kören, desto större frihet att bolla med divergerande klangliga uttryck – con vibrato, senza vibrato; huvudklang, bröstklang, blandklang; mörk färgning kontra ljus etcetera – medan glada amatörer får hålla till godo med det röstmaterial som råkar finnas tillgängligt och, åtminstone delvis, rätta den tolkningsmässiga biten därefter.

Självklarheter, visst. Faktum kvarstår dock: studentkörerna har per definition gått mot ett mer kammarkörmässigt skirt klangideal och det verkar som om orsaken dels ligger i estetiska, i viss mån tidstrendiga avvägningar hos dirigenterna. Dels i en akut brist på oskolade, men ändå naturligt klangfullt resonerande röster.

Vart har då naturrösterna tagit vägen och hur åtgärda problemet? Salvén serverar inga färdigtuggade svar och presenterar inga patentlösningar. Klassisk sångteknik förs i och för sig fram, men jag är långt ifrån övertygad om att den är det allena saliggörande elixiret, även om den i vissa fall säkert kan vara till värdefull hjälp.

Det finns, som framkommit av åtskilliga kloka inlägg sedan Salvéns spelöppning, många vägar till saligheten och klangparadisen är av mångahanda slag. Det största problemet i dagens Körfinland är trots allt att vi har blott en professionell kör, Operakören. Helsingfors kammarkör och aboensiska Key Ensemble borde som första i ledet få proffsstatus. Liksom Musikhuskören, som från början var ett horribelt stolpskott. Men det är en annan diskussion. Eller är det?

”När körveteranen Jan Salvén sticker ut hakan och påtalar en klangens förflackning i våra körer i allmänhet och i manskörerna i synnerhet är han inte ute i ogjort väder.”