Ett minimalistiskt konstverk för sin tid
Med sin skulptur Tro Hopp Kärlek, placerad framför Svenska Teatern, förefaller det som om Eva Lange vill skoja litet med de klassiska uttrycken.
KONST Eva Lange: Tro Hopp Kärlek Skillnaden, 2019.
Likt en scen för skådespel har den svenska skulptören Eva Lange placerat en cirkel gjord i metall, ett klot i betong och en lång vertikal stake i rödfärgad metall på en låg kvadratisk platå i slät granit strax utanför Svenska Teatern. En stenbumling är placerad något på avstånd som om den iakttog de tre andra. Verket har ett återhållet nästan minimalistiskt uttryck.
Varför är dessa former där och vad vill de säga? Objekten försöker inte anstränga sig det minsta. De tycks inte heller vilja säga varandra något. Har de rymt från något modernistiskt museum och gått vilse i tid och rum?
Platsen är oerhört central och kraven är höga. Langes verk omges av en kavalkad av historiska verk, som det kejserliga rikets minnessten, minnesmärken över Topelius, Leino och Runeberg samt Vallgrens Havis Amanda. Det är en dynamisk och kraftfull omgivning. Men ingenting säger att en skulptur har större möjligheter att bli sedd bara för att den placeras på ett ställe med stor prestige, allra minst om det är en plats som människor brukar skynda förbi på väg till utsedda mål.
Ännu mer utmanande blir det eftersom Eva Lange jobbar med stillhet och lågmäldhet; grundformer, pelare och enkla naturformer. Vissa kan tycka att det är en paradox att denna tystlåtna skulptur nu står på en plats som annars är stadens puls. Även uppdraget ställer vissa krav; verket har skapats inom ramen för konstprojektet Två länder – en framtid, som drivits av Hanaholmen och som uppmärksammar den månghundraåriga gemenskapen mellan Sverige och Finland.
Skulpturkonstens grande dame
Erfarenhet saknas dock inte. Åttiofemåriga Eva Lange är något av den svenska skulpturens doyenne och hon tilldelades 2015 det prestigefyllda Sergelpriset. Sedan 1997 är hon ledamot av Konstakademien. Lange är känd för vita, stiliserade gips- och alabasterskulpturer med en vacker matt yta. Hon utgår alltid från naturen. Men konstnären avbildar inte, hon inspireras och berörs, insidan är större än utsidan i hennes former och med finns en lyssnande känsla.
Bland Eva Langes motiv hittas ofta en själ och ett öra, men också till exempel regnet. Hon inspireras av ord, liksom av olika ljud, som vinden. Skulptören söker efter det specifika och särskiljande hos tingen och vill gestalta tingens innersta kärna. Hennes kärl och sparsmakade grundformer strävar dock inte efter perfektion. När man rör sig runt hennes vita vallmor, regn- och molnpelare samt tulpanformer kan de svara med att uppenbara sina särdrag. En viss skavank, avvikelse eller liten lutning blir uttryck för formens liv.
Öppen och luftig
Att skapa konst utomhus i det offentliga rummet är annorlunda, anspråket blir annorlunda. De former Lange nu utgått från är alla placerade så att betraktaren kan röra sig fritt mellan dessa och erbjuds många olika vyer. Helheten känns öppen och luftig och det hela tar inte över i stadsbilden.
Trots detta subtila har Lange enligt mig definitivt tagit en tidigare icke-plats i besittning och gett det en ny inramning. I och med att jag ger mig in på att uppleva och se, leder det hela mig att hitta symbolik, samt göra något med formerna, som om de vore utplacerade redskap för att erinra tillvaron. Tro Hopp Kärlek – vad står för vad i dessa enkla former? Den röda pinnen strävar förhoppningsfullt uppåt.
Och så är det ju med själen, den är full av längtan och strävar uppåt. När man sträcker sig mot himlen så sträcker man sig med hela sin förhoppning, så högt man kan. Pinnen har ett litet tak, kanske för att hindra att man inte av misstag avskiljer himlen från jorden? Det hela gör också att en kan titta uppåt och någon kan titta nedåt.
Den stora ringen i stål är en grundläggande form för det hållbara i kärleken. I tron finns alltid ringen. Den lilla runda formen är inte bara rund, utan också bärare av liv. Det hela vill tydligen förmedla att kärlek är det absolut viktigaste. Har vi tro och hopp men inte kärlek så har vi inget att stå på. Blocket som står lite utanför kallas av konstnären för elefanten, det är en form som återkommer i Langes produktion, en kolonn som fångar det stora djurets tyngd nästan på väg att vackla. Den tycks vilja överraska.
Inget övermod
Även om man först relaterar till modernism så är det ändå inte det. Tvärtom förefaller det som om Lange vill skoja litet med det klassiska, som om hon ville bryta och ta bort konventionerna inom konsten. Jag upplever inte skulpturen som högfärdig eller självbelåten eftersom det finns en slags skjuts in i verket; man kan gå igenom stålcirkeln, uppfatta världen omkring på ett nytt sätt. Lange vill få betraktaren att tillfoga rörelse.
Skulpturen bärs helt enkelt av det upplevda och allvaret och de stora frågorna finns i bakgrunden. Styrkan i detta verk ligger i att det är en del av sin tid och samtidigt bortanför den. Utmaningen ligger i det lågmälda, men det hela visar också att konstnären inte behöver eller vill göra sig synlig på de villkor som dikteras av omvärldens snabba och brådskande bildväxlingar. Det är i stället växande och väntande. Något vi behöver i dag.