Eva Wahlström om sitt nya liv: Fridfullt, helande och ljuvligt
Fridfullt, helande, lugnt, ljuvligt, intressant. Bland annat så beskriver Eva Wahlström livet efter boxningskarriären. Samtidigt medger hon att inget motsvarar boxningen på känslonivå. – Men det är helt okej, säger hon.
Med ett glatt ”hej!” hoppar Eva Wahlström av sin cykel och visar vägen genom en skuggig innergårdsport i södra Helsingfors. Med en träningsväska över axeln fortsätter färden in i en trappuppgång och upp till högsta våningen. Den före detta världsmästaren i proffsboxning knackar på dörren i en av lägenheterna och några sekunder senare öppnar en annan världsmästare dörren med ett brett leende på sitt ansikte.
Det är Oona Kivelä, flerfaldig världsmästare i poledancing.
I Wahlströms träningsväska finns varken boxningshandskar, tejprullor eller tandskydd. I dag – tre månader efter hennes sista VM-titelmatch i Sheffield – står något helt annat på träningsprogrammet.
Kivelä bjuder på en kopp kaffe medan Wahlström drar på sig träningskläderna. Vårsolen skiner varmt genom takfönstret in i ett rum med ribbstolar på väggarna och yogamattor på golvet. En sista slurk kaffe och upp på benen. – Så här sned är jag, säger hon. Det är ryggen hon talar om. Då
Wahlström försöker stå rak i ryggen är hon märkbart böjd åt ena sidan. Ett kvarts sekel med obarmhärtig hårdträning har sitt pris.
Träningspasset börjar med en lång uppvärmning med olika rörlighetsträningar. Wahlström stönar då ryggen så småningom värms upp och rörelserna börjar kännas bättre. Sedan blir det dags att ta sig an ribbstolarna. Det blir olika övningar både i horisontal och vertikal ställning, handstående och olika akrobatiska rörelser. Till slut skruvas stången upp.
Kivelä snurrar upp och ner och bjuder på den ena näst intill omöjliga rörelsesekvensen efter den andra och ger tips på hur olika rörelser utförs. Wahlström jublar och skrattar högt då hon lyckas med en rörelse hon inte tidigare klarat av.
Sargad kropp
Efter två livliga och svettiga timmar tackar världsmästarna varandra för sällskapet och träningspasset. Wahlströms rygg är avsevärt mycket rakare än vad den var för två timmar sedan.
– Visst har jag ännu ont i ryggen och höfterna är sjuka. Men mindre ont har jag, säger Wahlström.
Eva Wahlströms träningsvardag har förändrats markant sedan februari. Att inte träna som en boxare har varit både krävande och givande. Utöver poledancing har hon bland annat tränat partrapets på cirkus, gått på gym och sysslat med väggklättring.
– Det var helt omöjligt när jag började träna med Oona eller när jag började med cirkusen. Jag hade inget rörelseomfång.
En stor skillnad mellan boxningsträning och Wahlströms träning i dag har med kroppsställningen att göra. Då man boxas är kroppen i ett tajt paket och rörelserna är explosiva. Vid stången och ribbstolarna eller uppe i luften med trapetsen är rörelserna mjukare, öppnare, mer utsträckta och eleganta.
– Jag har en helt annan sorts hållning och blir rörligare hela tiden. Det fascinerar mig jättemycket att kunna göra helt andra saker med kroppen. Saker jag inte hade trott att jag ens kan göra.
Och då man provar på nya grejer märks utvecklingen direkt.
– I boxningen har jag slagit vänster-höger i 25 år, här blir det något nytt efter ett par gånger, säger Wahlström med ett skratt.
Att röra på sig på ett helt nytt sätt och med fokus på något helt annat har varit rentav terapeutiskt.
– Det har också påverkat mitt psyke då jag inte är så ihopdragen och så instängd hela tiden utan i stället är mer öppen. Det är jätteintressant att märka hurdana signaler kroppen ger åt hjärnan. Det är något jag gillar jättejättemycket.
Lättnaden efter sista matchen
Vi bläddrar tre månader tillbaka i kalendern. Wahlström sitter i omklädningsrummet i arenan i Sheffield efter sitt sjätte VM-titelförsvar. För första gången på sin tioåriga proffskarriär har hon förlorat en match i superfjäderviktsklassen. Men Wahlström ler. Hon känner en lättnad. Cirkeln är sluten.
– Det var precis så: cirkeln slöts. På många sätt, säger Wahlström om stunderna efter matchen mot 23-åriga brittiska kometen Terri Harper.
– Harper skrev till mig efter matchen och tackade för vägen som jag byggt upp för damboxare. Att hon har möjligheten att boxas i ett sådant stall som hon gör och fick möjligheten att möta mig. Då var det klart. Jag har varit med och byggt vägen för henne som slutligen vinner över mig. Det är så som det går. Det var så naturligt och allt föll på sin plats. Så här skulle det ju gå.
Kontrasten mellan lättnaden efter och känslomyllret före matchen mot Harper minns Wahlström bra. De sista veckorna var mentalt pinande.
– När jag förberedde mig för den matchen så var det jobbigt eftersom jag samtidigt gick två vägar. Den vägen att jag satsar mitt allt på matchen men samtidigt det att jag gör mig färdig för att det tar slut. Jag bara satt där hemma och funderade för mig själv. Så grät jag ibland och så tränade jag och så grät jag och funderade. Men sedan när matchen var slut så var det klart. Det var inget mer att fundera över. Jag har ett foto – första bilden efter matchen – där jag sitter på bänken och säger något i stil med: ”nu är det över”.
Som 39-åring hade Wahlström nått allt som hon ville nå. Hon blev såväl Europa- som världsmästare,
mötte de bästa i världen, fick boxas både i Madison Square Garden och i Las Vegas. Matchen i Las Vegas minns hon med extra värme eftersom promotorn var ingen mindre än flerfaldiga världsmästaren, en av alla tiders bästa, Roy Jones jr vars matcher Wahlström hade beundrat som tonåring.
– Då jag var 15 tittade jag på videor på Roy Jones jr och så kom vi till det att han sitter i Amerika och tittar på min match och vill teckna matchkontrakt med mig. Också på det sättet slöts cirkeln. – Men när jag för sista gången packade ihop grejerna och lämnade omklädningsrummet var det ju lite sorgset. Men det var inte en så stor grej. Vi gick ut i stormen och letade efter kebab, berättar Wahlström och brister ut i ett rungande skratt.
”Känner en viss tomhet”
En månad efter matchen mot Harper bekräftade Wahlström ryktena att hon lägger av sin framgångsrika boxningskarriär. Strax därpå spred sig coronapandemin till Finland och anpassningen till det vanliga livet lades delvis på paus. Sedan dess har hon
❞ Många frågar hurdant det är att ta mera vikt. Jag tycker att det är så skönt. Min kropp har alltid varit som en liten pojkes. Jag fyller 40 på hösten och börjar så småningom känna mig kvinnlig. Det här är ljuvligt.
fått bearbeta sina känslor beträffande den stora livsförändringen.
– Visst känner jag lättnad och glädje, jag känner på något sätt att jag söker mig själv på nytt och det känns positivt. Jag ser det som att jag har massor av möjligheter.
Wahlström beskriver sig själv som en introvert – en motsatt bild till den som hon ger av sig själv offentligt. På sistone har också den biten förändrats.
– Det är konstigt. Jag märker mer och mer att jag vill träffa människor, jag vill göra vissa saker, jag vill bara gå ut och titta på människor, jag vill gå och festa. Jag vill göra saker som jag inte är van vid att jag vill göra. Jag har börjat fundera hurdan jag egentligen är? Att jag kan vara precis hurdan som helst och bara låta det komma. Jag kan inte tänka om mig själv som jag alltid gjort. Ända sedan jag var tonåring har jag boxats. Att lära känna sig själv på nytt i en sådan här ålder är jätteintressant, säger Wahlström med eftertryck. Ändå: – Men nog känner jag en viss tomhet.
”Det är helt okej att inget känns som boxning”
Men det är okej, menar Wahlström.
– En ganska viktig tanke som jag har är att det är helt okej att inget känns som boxning. Det är inget jag behöver leta febrilt efter heller fast jag provar på nya grejer och älskar starka känslor. Jag gör en massa kul grejer. Jag tränar, jag älskar att vara på cirkus, jag målar och håller på med allt möjligt. Men ingenting motsvarar boxningen på känslonivå. Men det är inget jag är orolig för. Det tar sin tid. Det känns helande och fridfullt på sitt sätt.
Boxningen var, och är fortfarande, en av de stora kärlekarna i Eva Wahlströms liv. Åren i boxningsringen kommer alltid vara en del av henne. Att släppa taget kan bli en lång process, men det finns också saker hon inte kommer att sakna.
– Pressen. Hela tiden. Konstant. Dag efter dag, år efter år. En jävla press. Det är ett omänskligt sätt att leva. Det saknar jag inte – alls.
En annan grej hon inte saknar: vågen. Aldrig någonsin behöver Wahlström väga under 58,97 kilo mer. I stort sett har hon varit underviktig hela sin karriär.
– Många frågar hurdant det är att ta mera vikt. Jag tycker att det är så skönt. Min kropp har alltid varit som en liten pojkes. Jag fyller 40 på hösten och börjar så småningom känna mig kvinnlig. Det här är ljuvligt.
”Jag är tacksam för allt som boxningen gett mig”
Lugnet speglar sig där hemma också. Eva Wahlström har mera tid – och framför allt ork, påpekar hon – både för maken Niklas och barnen Leon och Luda.
– Jag frågade just Leon vad han tycker och han sa: ”du har alltid varit chill men nu är du ännu mera chill”. Jag har bättre nerver nu.
Hon ger ett exempel på sitt nyfunnna zen.
– I förrgår skulle jag prova fixa Leons dator som hade något problem. I fyrtio minuter klarade jag av att skruva på datorn med brorsan, som förstår sig på datorer, på telefon utan att själv förstå någonting. Jag tappade inte nerverna en endaste gång och det har aldrig hänt förut!
Eva Wahlström skrattar igen och lutar huvudet bakåt mot stenväggen på den soliga innergården. Lugnet, lättnaden och friheten strålar från hennes ansikte.
– Mest av allt njuter jag av hur mycket mera öppen jag är mentalt. Niklas sa en kväll till mig: ”att inte mera vara boxare passar dig jättebra”. På något sätt är jag friare. Det njuter jag av. Jag är tacksam för allt som boxningen gett mig.