Värna om förtroendet

Förtroendet för samhället, dess institutioner och också medmänniskor, är något som uppskattas allt mer. Det ger samhället motståndskraft. Hur värnar vi om förtroendet, hur håller vi det vid liv?

Ide nordiska samhällena, som också kallas välfärdsstater, är förtroendet på topp i internationell jämförelse. Man kan förstås fråga sig om vi skapade våra välfärdsstater för att vi hade ett starkt förtroende i grunden, eller om det är välfärden som har skapat förtroendet.

Det är knappast antingen det ena eller det andra, utan snarare både och. Förtroendet människor emellan, och viljan att överbrygga klyftor och på det sättet skapa samstämmighet, har säkert varit viktiga ingredienser i välfärdsbygget. Men det stärkte också förtroendet ytterligare.

Under de senaste 20–30 åren har välfärdsbygget skakat, om inte i sina grundvalar, så i alla fall i en del bärande konstruktioner. Det handlar om huruvida vi har råd och om systemet är ändamålsenligt. Det är problematiskt för effekterna av förtroende och lojalitet är svåra att mäta i pengar.

Det är bra att granska de värderingar och den filosofi som finns bakom välfärdsbygget, eftersom reformer pågår.

Arbetet med att förnya den sociala tryggheten i Finland har precis startat. Det görs som ett kommittéarbete, men i moderniserad form. Det kommer att ta åtminstone två valperioder och det är viktigt att både beslutsfattare och vanliga människor kan följa arbetet och att värderingarna bakom det öppnas upp. Annars är det svårt att göra en så stor reform.

En mindre reform ligger närmare oss. Det gäller förlängningen av läroplikten som regeringen Marin vill genomföra, oberoende av coronakrisen och det ekonomiska tryck den skapar.

I vår välfärd finns flera principer av vilka det som kallas universalismen är en. Barnbidraget, som alla med barn får oberoende av inkomster och förmögenhet, är universellt.

Det diskuteras med jämna mellanrum. En av frågorna brukar vara varför alla, även höginkomsttagare, ska få barnbidrag, trots att behoven är så olika och en del skulle klara sig utan.

Ett argument är att barnbidraget ska utjämna skillnaderna i kostnader mellan dem som har barn och dem som inte har det. Alla som har fått barn vet att det uppstår en mängd nya kostnader, direkta och indirekta, och att det gäller oberoende av vilken inkomstnivå familjen befinner sig på.

Ett annat argument kopplar till förtroendet och lojaliteten i samhället. Man brukar säga att de som är mera välbärgade, och betalar mera skatter än de med lägre inkomster, motiveras av att också de får något tillbaka.

Grundskolan är också en universell rättighet. Här handlar det inte enbart om rättigheter utan också om samhällets kunskapsnivå, om att utnyttja hela begåvningsreserven. När grundskolan infördes innebar det att alla barn gratis fick en längre grundläggande utbildning, och att vägen till en högre utbildning öppnades för fler än tidigare.

Den politiska diskussionen om grundskolan var stormig och pågick i decennier, från slutet av 1940-talet med Ruutu-kommittén som kom med det första förslaget om allmän läroplikt, till riksdagsbehandlingen av att införa grundskolan 1968. Det fanns ett hårt motstånd mot grundskolreformen, särskilt inom Samlingspartiet. Det motståndet syns ännu i Helsingfors i form av många privata finska skolor. Dagens Samlingspartiet känns inte vid motståndet, men förlängningen av läroplikten gillar man inte. Också andra motsätter sig det.

Kritiken låter bekant. Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo brukar fråga varför hans barn ska få gratis skolböcker trots att familjen kan betala för dem. Ett annat argument är att det är få unga som inte fortsätter till andra stadiet. En del av dem faller visserligen av under vägen, men de anses vara betjänta av annat än en förlängd läroplikt.

Andra åtgärder måste definitivt till för att stödja de 16–18-åringar som inte orkar med sina studier.

Här kommer universalismen in i bilden. Tjänster och rättigheter som gäller alla stigmatiserar inte dem som mest behöver dem. Barn och unga är särskilt känsliga för det här. Barnfattigdomen är ett växande problem i Välfärdsfinland. Vi vet också att familjebakgrunden än en gång har fått en större betydelse för skolframgången.

Vi återkommer till förtroendet i samhället igen. Vill vi värna om det? Då måste vi minska stigmatiseringen och känslan av att vara utanför.