Bereder väg
Varför ser vi så få konstnärer med funktionsvariationer på scenerna och vad kan vi göra åt saken? Dansaren Maija Karhunen söker svaren i fondfinansierat projekt.
Ännu för något år sedan kunde konstskolor i Finland förklara att en viss utbildning var olämplig för personer som kommunicerade eller rörde sig på ett avvikande sätt. Fortfarande är många institutioner inte särskilt bra på att ta emot funktionsvarierade sökande. Det är dags att öppna dörrarna, säger dansaren och performancekonstnären Maija Karhunen, som leder ett fondfinansierat projekt för att bättra på läget.
– Ur publikperspektiv har mycket redan uppnåtts i fråga om tillgänglighet och framkomlighet, men ännu finns mycket kvar att göra när det gäller många konstnärers väg in i yrket.
Den bedömningen gör Maija Karhunen, dansare, performancekonstnär, fri skribent och koordinator för projektet Matkalla (På väg), vars viktigaste målsättning är att bereda väg för konstnärer med funktionsvariationer.
Projektet startade i mars och för starten beviljade Konestiftelsen i fjol ett bidrag på 40000 euro. Om allt går vägen, och finansieringen tryggas, är tanken att efter det inledande kartläggningsskedet snabbt utvidga verksamheten, etablera mentorsverksamhet och fortbilda portvakter, för att göra framtida karriärstigar möjliga.
Men är det alls relevant att längre tala om portvakter? Det har ju sagts att internet och demokratiseringen har gjort dessa överflödiga på många områden i samhället, bland annat i konsten. – Dörrarna i dag är precis desamma som de som tidigare har öppnats för det stora flertalet. Det gäller allt från tillgången på kultur för barn via konsthobbyer och konstskolor till möjligheterna att fylla i stipendieansökningar och hur medvetna och vidsynta kuratorer är. I vilket fall som helst är det svårt för många konstnärer att se sig själva som en del av mainstreamen så länge det knappt finns några andra med funktionsvariationer i den.
Förpassade till marginalen
Ett av de mest konkreta hindren som spirande konstnärer med funktionsvariationer möter gäller enligt Karhunen tillgången på utbildning.
Ännu för något år sedan kunde man vid konstskolor i Finland förklara att en viss utbildning enbart var öppen för personer med god grundhälsa och att linjen inte lämpade sig för personer som kommunicerade eller rörde sig på ett avvikande sätt.
Enligt Karhunen leder utestängningen från konstskolor till att funktionsvarierade personer inte får tillgång till samma verktyg och inte har möjligheter att bygga lika starka kontaktnät. Bevisligen har bristen på utbildning ändå inte hindrat alla med funktionsnedsättningar från att verka som konstnärer.
– Det mest rättvisa vore att öppna utbildningarna för alla på lika villkor och låta en konstnär själv välja om hen vill försöka gå institutionsvägen eller verka i egen regi. I dag är många institutioner inte särskilt bra på att ta emot funktionsvarierade sökande, och därför är ett liv i marginalen ofta det enda alternativet.
Ambivalent förhållande
Maija Karhunen studerade själv i tre länder utomlands innan hon blev fri konstnär med säte i Helsingfors.
Sin dansarbana inledde hon i en lättillgänglig dansgrupp med särskilt fokus på inklusion. Hon är öppen med att förhållandet till dylika grupper kan vara ambivalent, eftersom de lika gärna kan uppfattas som möjligheter eller inhägnader, beroende på situation och infallsvinkel.
– För många funktionsvarierade är det viktigt att få känna sig delaktiga av större sammanhang, många upplever också att de vill skapa för och med andra i samma ställning. Ironin i sammanhanget är att segregeringen upprätthålls genom speci
algrupperna, som för många är enda möjligheten till konstnärligt uttryck, oberoende av individens vilja. Specialgrupperna grundas och leds också oftast av personer utan funktionshinder.
Enligt Karhunen är konstfältet fyllt av fina principer och viljeyttringar om jämlikhet och tillgänglighet, med ett språk som ibland förfinats intill perfektion. Hur orden omsätts i handling är ändå en annan fråga. Till exempel är lika lön för lika arbete ingen självklarhet.
Hon nämner också snällhetsrasismen.
– Frågan är i vilken mån en konstnär med funktionsnedsättning har rätt till ärlig feedback. Om man själv har tvivlat på sin plats i ett visst sammanhang och har behövt övertyga sig själv och andra om rätten att verka kan det leda till ett behov att överprestera. Den som inte har en utbildning att falla tillbaka på, frågar sig också vad som är tillåtet för vem.
Handlar frågan också om majoritetsbefolkningens plåga, att man inte alltid vet hur man ska tala om funktionsvariationer på ett politiskt korrekt sätt? – Ja, och inte vet ju de med funktionsvariationer själva heller alltid, speciellt när språket förändras. Det är ett val man har och som man själv fattar, i vilken mån man väljer att tala om sin funktionsnedsättning. Jag nämner det oftast, och har kanske om jag har fått ett stort stipendium funderat på om det var därför. Eventuell positiv särbehandling är knappast ändå särskilt skadlig, eftersom den vägs upp av diskrimineringen.
Trots att Karhunen säger sig ha fått varierande bemötanden på konstfältet, omges hon i dag framför allt av en aura av tacksamhet.
– Jag har ju fått så mycket, till exempel när jag får vara med och besluta om stipendier. Det är också viktigt över huvud taget att se personer med funktionsvariationer i beslutande ställning. Jag är övertygad om att jag kan tillföra mycket som ingen annan kan.