Tabun kring intelligens
Det råder ingen artskillnad mellan personer med kognitiv funktionsnedsättning och normalbegåvade eller särbegåvade – det är en gradskillnad som samhället i praktiken förbiser.
Det snabbaste sättet att tappa ansiktet i en kultur genomsyrad av jantelagen är att tro sig vara förmer. Det är laddat att prata om intelligens. Och omvänt: funktionsvariationer är ett kraftigt samhälleligt tabu.
Att vissa elever ”saknar läshuvud” fick man höra förr i tiden, kanske fortfarande. Antingen har man ”språk-” eller ”mattehuvud”, vissa saknar bådadera. Eller? Etiketter som omgivningen klistrar i pannan på en kan sporra, men gör också lätt att man tappar sugen, slutar anstränga sig. Tillgriper vi för lättvindigt medicinska diagnoser, etiketter som adhd eller dyslexi, i stället för att tackla pedagogiska utmaningar och anpassa efter de individuella behoven? Och vad gör vi för de särbegåvade? Inget standardiserat system lyckas helt tillgodose individens förutsättningar. Brännmärken skapar däremot sociala alibin.
Abstrakt slutledningsförmåga är en starkt medfödd egenskap. Det må vara olämpligt att säga det rakt ut, men nedärvd intelligens förutspår till stor grad vår socioekonomiska framgång, vår utbildning, vår karriär och hälsa. Det kan upplevas som stigmatiserande, men intelligens förutspår människans livslopp bättre än den sociala klass man råkar födas i. Vill man slå hål på fler urbana legender kring intelligens kan man ta avstamp i den skotske psykologen Stuart J. Ritchies Intelligence: All That Matters (2015).
Barn till akademiska föräldrar skaffar sig sannolikt en hög utbildning. Med modersmjölken lapar vi upp ett både ekonomiskt och kulturellt kapital: uppskattning för läsande och bildning. Men också gener spelar en stor roll. Intelligens har varit mer eller mindre tabu sedan andra världskriget, eftersom det laddade ordet lätt framkallar en elitistisk, rentav rashygienisk klang.
Ofta förpassas barn med svag kognitiv förmåga till utredning för diagnoser. För den som har inlärningssvårigheter kan skolgången bli ett enda långt lidande, inlindat i specialpedagogik. Vid IQ-tester hamnar uppskattningsvis 14 procent av befolkningen i normalvariationens nedre del, med en intelligenskvot på 70–85. Dessa svagt begåvade personer uppfyller ändå inte kriteriet för någon diagnos. Ändå saknar de ofta förutsättningar att nå målen i grundskolan. De upplever svårigheter att organisera, planera, passa tiden eller prioritera. I ett samhälle som högt värdesätter abstrakta förmågor som reflektion och analys faller somliga mellan stolarna. Är kraven på dessa elever för högt ställda i grundskolan, hjälper vi dem på allvar att hitta sin inlärningsstil?
Ingalunda ska vi heller glömma bort de särbegåvade. Också dessa elever riskerar att bli omotiverade, förminskade, nonchalerade eller rentav mobbade för sin snabbtänkthet, avancerade språkförmåga eller minneskapacitet. Den som spontant ser kreativa lösningar på komplexa problem riskerar att aldrig riktigt utveckla sin fulla potential, åtminstone i skolan. Med andra ord: både särbegåvade och svagt begåvade behöver bli rätt bemötta, inte tvingas anpassa sig till en normaliserad standard som inte är deras egen.
Samtidigt ser vi ett oroväckande fenomen inom intelligensutvecklingen hos populationer. Enligt Flynneffekten, myntad av intelligensforskaren James R. Flynn, steg den globala intelligenskvoten i snitt med tre IQ-poäng per decennium sedan 1930-talet. Möjliga förklaringar är ett alltmer abstrakt och rationellt arbetsliv, utbildning, samt bättre hälsovård, näring och stimulans för barn.
Men sedan mitten av 1990-talet har intelligensen avtagit bland unga i Finland, Sverige och Norge. Även Storbritannien, Nederländerna, Estland och Tyskland visar tecken på stagnation. Fortsätter Finland i samma takt kan vi i snitt tappa 7,49 IQ-poäng under de kommande cirka 30 åren. Må det sedan bero på smarttelefoner, luftföroreningar eller annat. Medan vi törstar efter svar får vi sätta vårt hopp till de särbegåvade.