Vandringsfisken behöver hjälp
Finland försummar restaureringen av lekområden för vandringsfiskar och förlitar sig i stället på utplanteringar för att trygga fiskbestånden. Det anser den ideella föreningen Vaelluskala.
Finland satsar på utplantering av fisk i stället för att trygga fiskbestånden genom att restaurera rinnande vattendrag som har utarmats av jord- och skogsbruk eller föroreningar. Det anser föreningen Vaelluskala som bland annat har jobbat för att öringen åter ska kunna vandra upp från Lillhoplaxviken och leka högre upp i Hagabäcken, långt inne i Centralparken. Denna öring simmade i Kyrkbybäcken i Vanda i början av maj. Där har yngelproduktionen lyckats bra.
För fiskexperten Henrik Kettunen är våren en spännande årstid. Nu kan man följa med vandringsfiskarnas tillblivelse i vattendragen.
– Det är väldigt stora variationer i mängden fiskyngel i huvudstadsregionen i år. I Hagabäcken är beståndet kanske en tiondel i jämförelse med fjolåret, men till exempel i Kyrkbybäcken i Vanda har det varit rekordmånga öringsyngel i år, säger Kettunen.
Variationerna kan bland annat bero på syrebrist, försurning eller på att det sköljs sand och nedsmutsande substanser till vattendragen.
– Den snöfria vintern i södra Finland ledde till att många vattendrag har belastats med alltför hårda vattenflöden, vilket har försvårat yngelproduktionen.
Destruktiv markanvändning
Bäckarna i huvudstadsregionen påverkas av kontaminerat och syrefattigt dagvatten som orsakas av olika byggprojekt. De regniga vintrarna påverkar också avloppsreningsverkens kapacitet att hantera stora mängder avloppsvatten. Cirka 3,5 miljoner liter orenat avloppsvatten rann ut i Hagabäcken i vintras efter att ett avloppsrör hade sprungit läck.
– Utsläppen från markanvändningen är den främsta orsaken till att fiskarnas lekområden förstörs. Det sköljs väldigt mycket humus, jord och sand ut i vattendragen, vilket täpper till vandringsfiskarnas lekplatser, säger specialforskare Pauliina Louhi på Naturresursinstitutet.
Enligt Louhi är igenslamningen av vattendragen ett smygande problem som är väldigt svårt att lösa. Utanför tätorterna är det främst utsläppen från jord- och skogsbruk och torvtäkter som påskyndar igenslamningen.
– Ett sätt att lösa problemet vore att dirigera de underliggande vattenströmmarna med hjälp av träkonstruktioner som styr en del av allt humus till stränderna, men den lösningen vore svår att tillämpa i stor skala eftersom vi har upp till 100 000 kilometer småbäckar i det här landet.
En annan lösning som tillämpades tidigare var hydraulisk sugmuddring av igenslammade flodbottnar.
– Sugmuddringen har numera övergetts som lösningsmodell eftersom den visade sig vara alltför dyr och tidskrävande, säger Louhi.
Rödlistade fiskarter i riskzonen
Ödeläggningen av vandringsfiskarnas lekplatser i kombination med överfiske har lett till att många fiskarter ligger risigt till i Finland. Till exempel öringen, laxen och vandringssiken är fortfarande utrotningshotade, enligt den nationella rödlistan som uppdaterades i fjol. Listan bygger bland annat på rekommendationer som har utfärdats av Naturresursinstitutet Luke.
– Vi skulle behöva fler satsningar på att återställa fiskarnas lekområden och avlägsna vandringshinder i bäckar och forsar. Som det nu är ödslas det mycket resurser på utplanteringen av fiskyngel, men det är inte en hållbar lösning på sikt, säger Henrik Kettunen på Vaelluskala.
Han efterlyser den typ av restaurering av fiskarnas lekplatser som har förverkligats i Danmark och Sverige.
– Danmark har haft en fungerande verksamhet för att återställa vandringsfiskarnas lekområden de senaste 40 åren. Vi borde följa deras exempel, men jag misstänker att språkmuren utgör ett hinder när de finska myndigheterna söker efter fungerande verksamhetsmodeller.
Grusbäddar och lekgropar
Restaureringen av fiskarnas lekområden går bland annat ut på att grunda grusbäddar och lekgropar. Öringen föredrar en varierande strömning i vattendragen, vilket man kan påverka med hjälp av stenformationer.
– Det är viktigt att lutningen på grusbäddarna blir optimal. Annars överger fiskarna lekplatserna. Om lutningen är alltför brant sköljs gruset bort. I Danmark använder de sig av lantmäteri och laserteknik när de anlägger grusbäddar, säger Kettunen.
Den optimala lutningen avgörs av bäckens bredd och djup och varierar i regel mellan två och fem promille. Att inreda fiskarnas barnkammare är med andra ord rena rama precisionsarbetet.
– Vi ordnar regelbundet talkon där vi restaurerar fiskarnas lekområden. Intresset för verksamheten är stort. Det är viktigt att engagera vanligt folk i det här arbetet. De är våra ögon och öron som får saker att hända och rapporterar när de upptäcker oväntade utsläpp som drabbar vattendragen, säger Kettunen.
Trots att fiskarnas lekområden har förstörts i många vattendrag har en del av fiskbestånden i Torne älv, Vanda å och Kymmene älv repat sig de senaste åren, vilket bådar gott för framtiden.
– Öringsbeståndet i till exempel Torne älv har mångdubblats de senaste fyra åren, men det beror främst på att Sverige har begränsat nätfisket, säger Kettunen.
Nu ödslas det mycket resurser på utplanteringen av fiskyngel, men det är inte en hållbar lösning på sikt.
Henrik Kettunen
fiskexpert, föreningen Vaelluskala