Misstänkt coronakorruption i Rio
Brasiliansk polis har genomfört en husrannsakan hos Rio de Janeiros guvernör Wilson Witzel inom ramen för en korruptionsutredning. Witzel anklagar president Bolsonaro för inblandning.
Enligt ett uttalande från den federala polisen ingår husrannsakningarna i en utredning om misstänkt korruption gällande offentliga medel som varit öronmärkta att användas i kampen mot coronapandemin i delstaten Rio de Janeiro, utan att gå in på vilka de misstänkta är. Flera källor pekar ut Rio de Janeiros guversnör WilsonWitzel som föremål för utredningen.
Witzel säger att han är oskyldig och anklagar president Jair Bolosonaro för att ha ett finger med i spelet. I ett skriftligt uttalande uttrycker han ”förvåning och bestörtning” över inlägg i sociala medier som pekar på att presidentens anhängare i kongressen kände till razziorna i förväg.
Presidenten och Witzel har i flera veckor varit på kollisionskurs när det gäller hanteringen av virusutbrottet. Enligt flera källor rör misstankarna två sjukhus som upprättats för att behandla patienter med covid-19. Inga order om gripanden finns i nuläget, enligt en poliskälla.
Polisen tillägger att man genomfört totalt tolv husrannsakningar. Husrannsakan gällande Wilson Witzel ska enligt källorna ha genomförts både vid guvernörens residens samt vid hans privata hem.
LJUDBÖCKER Det är med förvåning vi tar del av Torsten Fagerholms ledare Då litteraturen reduceras till Netflixföljetong (HBL 17.5) om ljudbokens uppsving och den fysiska bokens fria fall. Faktum är att Fagerholm lyckas nedvärdera både oss läsare, förlagen, författarna samt ljudboksproducenterna och -konsumenterna, för att till sist dra undan mattan för sitt eget resonemang.
Vi är en grupp aktiva läsare som träffats i över tjugo års tid för att prata om böcker vi läst och lyssnat till. Vi har en stor samlad erfarenhet av att undervisa i litteratur på olika utbildningsstadier. Dessutom är vi vuxna som gjort allt vi kunnat för att barn och unga i vår närhet ska få tillgång till litteraturen. Vi välkomnar därför att HBL behandlar litteratur, läsande och ljudböcker på ledarplats. Vi hoppas på en fördjupad diskussion kring författares möjligheter att livnära sig på sitt skrivande och förlagens möjligheter att leva på att ge ut litteratur av god kvalitet i många olika genrer och format. Men det som provocerar oss är Fagerholms föraktfulla och snäva syn på ljudboksformatet.
Det stämmer att många i dag upplever att det känns svårare att koncentrera sig på läsning av långa texter. Läsandet på skärm är ofta ett snabbt och snuttifierat läsande, som våra hjärnor har vant sig vid. Men på Fagerholms beskrivning låter det som om ljudbokskonsumtion var en sysselsättning som knappt krävde någon koncentration alls. Den slutsatsen drar han utifrån en ogrundad idé om att ljudboken som format per definition hör ihop med simpla berättelser med enkelt språk, övertydliga markeringar, papperstunna karaktärer och strömlinjeformad kronologi.
Vi har svårt att förstå detta förenklade resonemang – så mycket annan litteratur än den som Fagerholm här uttrycker sitt förakt för (deckare, thrillrar och feelgoodhistorier) ges ju ut i ljudboksformat. Man kan mycket väl djupläsa med öronen!
Många läsare som i dag har svårt att hitta tiden och lugnet som krävs för att läsa en mera komplex berättelse, njuter av att i stället kunna lyssna till den i bilen eller under löprundan. Litteraturen får helt enkelt nu, tack vare ljudböckerna, mera utrymme i många människors liv. Att deckare och feelgood-historier är populära är inget som gäller bara ljudböcker, utan också tryckta böcker och tv-serier.
Alla som har försökt inspirera andra att läsa mera komplex litteratur vet att det sista man ska göra är att döma ut böcker de tyckt om som simpla och ytliga. Ljudboken kan fungera som en inkörsport till litteraturens värld för svaga läsare, som kanske inte har det som krävs för att läsa en bok. För vissa kanske ljudboken inte bara sänker tröskeln för en djupdykning i fantasins värld, som Fagerholm uttrycker det, för vissa kanske den är det enda sättet.
Ljudböckerna och e-böckerna har också gjort litteraturen mycket mera tillgänglig. Allmänna bibliotek har i dag utlåning av digitala bokformat, vilket gör att man inte är beroende av de kommersiella tjänsterna. Folk som bor utomlands kan genom ljudbokstjänsterna njuta av den obegränsade tillgången till litteratur på det egna modersmålet. Finlandssvenska författare har också en möjlighet att nå en bredare publik i Sverige.
Alla genrer lämpar sig inte lika väl för ljudboksformatet. Men vad gäller facklitteratur finns möjligheter att kombinera den inlästa texten med bildmaterial på webben, som man till exempel gjort med ljudboksversionerna av Hans Roslings Factfulness och Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria.
Fagerholm skriver: ”Tolkningsföreträdet, inklusive gestaltningar och dramatiseringar överlåts åt ljudbokens inläsare, ofta skådespelare. Dessa överröstar lätt läsarens egna associationer och inre värld.” Vi har svårt att förstå detta påstående. Upplevelsen av ett litterärt verk blir ofta extra stark och stannar längre kvar i minnet tack vare en god uppläsning. Att den
Ljudboken kan fungera som en inkörsport till litteraturens värld för svaga läsare, som kanske inte har det som krävs för att läsa en bok.
som lyssnar till en ljudbok skulle tappa bort sig vid metaforer och bisatser är bara strunt. Vanligt vardagsspråk är ju fullt av sådant. Och naturligtvis anlitar förlagen och ljudboksproducenterna professionella skådespelare för att garantera en god kvalitet på uppläsningen. Vem skulle de annars välja i de fall då författarna själva inte läser in sina böcker?
Efter en massa raljerande kommer Fagerholm plötsligt ändå fram till att en välgjord ljudbok kan utgöra ett självständigt konstverk med egen dynamik. Självklart är det så. Och vi hoppas att han slutar bekymra sig för om hans ljudbokslyssnande möjligen kan betraktas som ”fuskläsning” och i stället bara fördomsfritt tar sig an nya genrer och författarskap i ljudboksform – och på andra sätt som passar just honom som läsare.
SVAR Att ”läsa med öronen” är som att lyssna med ögonen – olika sinnen aktiverar hjärnan på neurologiskt väsensskilda sätt. Lämpar sig Nobelprislitteratur för strölyssnande medan man diskar? I enrum hör läsaren sin inre röst, bygger via aktiv reflektion upp en egen fantasivärld. Lyssnaren besöker däremot ett universum där tempo, rytm, tonläge och färger är givna på förhand.
Tekniken är ett tveeggat svärd för mindre och medelstora förlag. Står utgivningsstrategin emot marknadens tryck? Vid överdriven marknadsanpassning där ljudboken tar alltmer plats kan författarna förpassa sin musa till museum. Som biprodukt kan läsandet, åtminstone i djupform, igen bli en elitsyssla, medan bildningssamhället tynar bort. Författare och förlag sitter i samma rangliga båt. Den av teknikbolagen dikterade revenue share-modellen innebär suspekt låga procenttal, som förlagen och författarna måste svälja för att inte bli osynliga (ljudlösa).
Visst kan de samexistera: tunga, intellektuellt krävande verk, samt kommersiella produkter för en bred publik. Men då vi försiktigt välkomnar ljudböcker måste vi våga idka självanalys, begrunda både de etiska och estetiska dimensionerna hos tekniken.
TOVE EKMAN ALEXANDRA OHLS MICHAELA ÖRNMARK
Helsingfors CAMILLA HANNUKSELA Amstelveen, Nederländerna
HEIDI JUSLIN-SANDIN SANNA KARLSSON SISSEL KORPISOLA PAMELA LINDEBäCK ANNIKA WESTERMARCK
Esbo KATARINA VON NUMERSEKMAN Kyrkslätt