Väntar med att summera
Det är sista maj om några dagar. Det borde vara tid för avslutningskonserter. Tid för att köpa blommor och choklad till lärare och tränare. För att lite försenad sitta i bilen och skriva kort. Tid för tack och kram och vi ses till hösten. För stafettkarnevalsspringande och hejarklackar. För klädfunderingar till de sista skoldagarna. För fotboll och utflykter. För sista jobbresorna till Stockholm och morgonrundor i försommargrönskan runt Kungsholmen. Det borde vara som vanligt. Men i år är våren när yllelångkalsongerna varit mitt viktigaste festplagg. Mina bästa är svarta med blåa sömmar. Jag har firat påsk, första maj och min pappas sjuttioårsdag i dem. Det är inget fel på dem, tvärtom är vi goda vänner och de sviker inte. Men vi är ändå båda överens om att de trivs bättre i snön och på sjön än på kalas. När det är möjligt skall vi gå skilda vägar.
Så känns det med en hel del just nu. I min värld, som är dominerad av undervisningsvardagens läsårsrytm, är det tom trötthet lite varstans. Men allt har ju gått så bra? Kanske är det just därför det är så segt nu, för att det gått så fint för att vi gjort så ordentligt och för att göra så lyckat som vi gjort måste man ta i och när man anstränger sig blir man trött.
Kanske är det därför. Jag vet inte.
Förra veckan hade jag mitt första skärmmöte där det föll tårar av trötthet. På ett annat gick känslorna överstyr och hårda ord växlades. Jag tror inte det är sista gången, och jag tror inte det är bara andras fel. Allt skärmsitteri har fått mig grinig. Jag vet inte om jag annars heller är världsmästare på konflikthantering, men när det skall göras på Zoom, med hackande uppkopplingar och burkigt ljud blir det i alla fall inte bättre.
Jag vill ha andra människor runt mig nu än familjen. Jag vill komma till jobbet med ett hack i pannan från ruffluckan och höra kommentarerna av kollegerna vid lunchen. Jag vill se skor och byxor, kjolar och klänningar. Jag vill se folk röra sig. Jag vill se solbrända kinder och inte behöva fundera på om det är deras webbkamera som är dålig. Jag vill se någon fixa tankspritt med håret, utan att känna mig som skyltdockan i det fönster de speglar sig i.
Jag vill ha er tillbaka, så att hela jag kan få finnas.
För mig har det blivit helt uppenbart att jobbet är större än de mätbara resultat vi fortsatt lyckats producera. Jag kan absolut fira i långkalsonger om det är måste. Och jag är glad och stolt över mitt distansjobbande och alla dem jag arbetar med som får saker att funka. Också det till synes omöjliga.
Men ändå är jag helt säker: skulle resten av mitt arbetsliv fortsätta så här skulle jag behöva göra något annat.
Och det är inte bara för att jag är lite less som jag tänker vänta lite med att summera allt jag lärt mig. Framstegets glädje kommer att vara lättare att känna när vi har räknat de döda, och vet dess pris. Tills pandemin är över tänker jag försöka fundera ordentligt också på det jag nu inte haft och saknat. På vad jag skall med andra till. Och vad ni skall med mig till. Helt i verkligheten.