Gemensamt ansvar för vad?
eu:s regelverk Trots stipulationerna i grundfördraget har EU under det här årtusendet utvecklat ett gemensamt ansvar för krishantering. Den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) uppstod i kölvattnet på finanskrisen, och Europeiska centralbanken (ECB) finansierar den offentliga sektorns underskott.
Tyskland och Frankrike har nyligen framfört ett förslag om att kurera effekterna av coronakrisen med hjälp av en gemensam fond. Den här skiljer sig från de nuvarande instrumenten på två väsentliga punkter: dels skall fonden kunna ge direkta bidrag som inte återbetalas, dels skall den finansieras med en upplåning som garanteras via EU-budgeten, det vill säga medlemsländerna påtar sig ett gemensamt ansvar för upplåningen.
Frågan är i grunden politisk, men den innehåller två fundamentala ekonomiska frågor. Den första gäller målsättningen. Merkel och Macron motiverar fonden med ett behov att solidariskt stöda de länder som drabbats hårdast av coronaviruset. Frankrikes finansminister motiverade igen fonden i BBC:s Hardtalkprogram med behovet att utveckla ett gemensamt svar på de utmaningar som USA och Kina ställer på EU-länderna. De här är två vitt skilda saker. Det första är akut, temporärt och närmast socialpolitiskt. Det andra är långsiktigt, permanent och strukturpolitiskt.
Hjälpen har i båda fallen långsiktiga ekonomiska effekter. Skall bidragen täcka inkomstbortfall i väntan på att den normala aktiviteten (till exempel turismen) skall kvickna till, eller skall fonden möjliggöra utvecklandet av nya aktiviteter i stället för dem som visat sig vara sårbara?
Den andra fundamentala frågan gäller konditionaliteten, det vill säga de villkor som ställs när lån eller bidrag beviljas. Det faktum att EU och IMF ställde krav på strukturella förändringar i samband med finansieringen av Grekland väckte ont blod, och framför allt italienarna har nu krävt att understöd skall ges utan villkor.
Italiens problem beror dock endast delvis på coronaviruset. Den ekonomiska aktiviteten var i Italien fyra procent lägre före coronakrisen än före finanskrisen.
Det är klart att en redan svag ekonomi försvårar hanteringen av de nuvarande problemen.
Italienarna har inte heller, trots kraven i bankunionen, brutit kopplingen mellan banksystemet och statsfinanserna, utan de italienska bankerna finansierar ännu i hög grad de offentliga underskotten. Om förtroendet för den italienska statens finanser sviker så att räntorna stiger, har Italien också en bankkris i tillägg till de nuvarande problemen.
Den italienska ekonomins prestationsproblem har utvecklats under en längre period, och de har inte lösts trots ett decennium av mera gynnsamma yttre omständigheter.
EU måste klargöra hur man balanserar ett utökat gemensamt ansvar med mekanismer som hanterar riskerna för att länder för en ohållbar politik i skyddet av EU:s understöd.
Marknaden trodde aldrig på den modell som grundfördraget förutskickar. Enligt denna är finanspolitiken varje lands egen angelägenhet, och den som sköter sig dåligt får ensam bära konsekvenserna. Modellen gjorde slutlig konkurs i samband med finanskrisen.
Men de övervakningsmekanismer som utvecklats under årens lopp fungerar inte heller. Regelverket har blivit luddigt och mer eller mindre omöjligt att förstå. EU kan i praktiken inte ingripa i enskilda medlemsländers politik, så länge som denna kan finansieras på marknaden. Det är inte heller trovärdigt att hota med finansiella straff när problemen blir akuta och pengarna tar slut.
Om det är politiskt omöjligt att förlita sig på marknadsmekanismen eller att förhindra uppbyggnaden av problem, återstår endast att en välutvecklad konditionalitet appliceras när hjälpbehov uppstår. För detta krävs en kristallklar bild av målsättningen, oberoende av om stödet kommer i form av lån eller direkta bidrag.
En villkorslös finansiering innebär att behovet av korrigerande åtgärder minskar, och problemen skjuts på framtiden. EU blir då en del av problemet och inte av lösningen. EU:s ingripanden måste i slutändan sträva efter att hjälpa dem som har problem att hjälpa sig själva.
❞ EU måste klargöra hur man balanserar ett utökat gemensamt ansvar med mekanismer som hanterar riskerna för att länder för en ohållbar politik i skyddet av EU:s understöd.