Samtiden genom pianots tangenter
Laura Mikkola håller sig till de svarta och vita tangenterna, men utforskar inom givna ramar en rik klanglig värld i stycken av David Chaillou och Svein Hundsnes.
PIANOMUSIK
Laura Mikkola
David Chaillou: Légendes (Fuga Libera) Svein Hundsnes: Clavinata nr 1–7, Pianosonat nr 1, Downtoned Beats. (Grand Piano)
Pianisten Laura Mikkola (f. 1974) har sedan begynnelsen av karriären uppvisat ett genuint intresse för den levande samtida musiken. I sin ungdom vann hon berömmelse för inspelningen av Einojuhani Rautavaaras sonater och etyder och i sina repertoarval genom åren har hon uppvisat en klar preferens för musik som spelas konventionellt (med fingrarna på tangenterna) snarare än den som föds genom skrammel och skrap innanför flygellocket.
Om man accepterar ovanstående som ett slags ramvillkor för avtalet mellan Mikkola och åhöraren, är det en fascinerande mångskiftande uttryckspalett som möter lyssnaren på de två skivorna, som Mikkola gav ut med några veckors mellanrum strax före coronakrisen. Generellt förenas musiken kanske av en drömmande ton, som ändå tar sig rätt olika uttryck.
Fransosen David Chaillou (f. 1971) utforskar i sin femtio minuter långa pianosvit tanken om musikaliska legender. Texten i skivhäftet är kortfattad och filosofisk och jag är frestad att uppfatta hela sviten som ett eget universum. Musiken skiljer sig kanske inte nämnvärt från Chaillous övriga produktion, men nog från mycket annat som görs i världen. Den är inte överdrivet komplex, men vacker och njutbar, och inte minst välspelad.
Mikkola tonar eventuellt ned musikens explosiva kvalitéer till förmån för ett balanserat och välartikulerat uttryck. Dagdrömmeri och växlingar mellan mörker och ljus ligger nära. Frågan är om musiken är tillräckligt varierande och stimulerande i längden. I skrivande stund tvekar jag, men lutar ändå åt att den är det.
Mångfald av stilar
Norska tonsättaren Svein Hundsnes (f. 1951) uppvisar en imponerande stilistisk mångfald i sin produktion och så inte minst i de sju ensatsiga pianostyckena som benämnts clavinata. Det första påminner mest om Skrjabin till textur och harmonik, medan det andra är murrigt som självaste Ligeti. Trean är det mest fartfyllda, fyran det mest underhållande och femman skönt flytande, med en fallande diskantbetonad sats, med riklig pedal, som en blandning av 1900-talsstorheter som Skrjabin, Debussy, Ligeti, till och med Michael Nyman. Lägg därtill ett fragmentariskt stycke, med inslag av fanfar (nr 6), samt en toccata (7) och sviten är komplett.
Clavinatastyckena kunde framföras i en följd, men Mikkola blandar kortpacken och använder i stället småstyckena som intermezzon mellan två större verk. Hundsnes första pianosonat söker sig till en början utforskande fram, ömsom rättframt, ömsom försynt, men alltid med en välartikulerad struktur. Mellansatsen är drömsk och svävande, koloristisk, och den tredje fortsätter på samma spår om än i snabbare tempo.
I den fyrdelade sviten Downtoned Beats har inspiration hämtats från samtida dansrytmer. Rytmerna är ingalunda riviga utan snarare sävligt sugande. I inledande Cymbal Prelude and Distant Groove används pianot påhittigt, som en speldosa. Inte ens scherzot är särskilt aggressivt, snarare som en Ligeti i lightversion.
Mikkola spelar med utsökt stilkänsla och raffinerade klangliga kvaliteter och av olika orsaker går tankarna till två andra parisiska exilfinländare och experter på klang. Tänk vad spännande om Susanna Mälkki, Kaija Saariaho och Laura Mikkola en dag valde att samarbeta, kanske i form av en pianokonsert.
Stilarnas mångfald är påtaglig på Anna Dantchevs debutplatta. En skickligt strukturerad helhet med utåtriktad ansats, enligt recensenten. VäRLDSMUSIK
Dantchev: Domain
Say It (Glomama Music)
På Dantchev: Domains debutplatta Say It möts bulgarisk folksång, soul, blues och jazz. Fast sångsolisten Anna Dantchev – också känd som Bulgarian Voice Of Finland – sjunger både på bulgariska och engelska, låter skivan ändå enhetlig. För den har hon skrivit tio låtar som hon sjunger i berättande stil och med stark inlevelse.
Särskilt framträder den bulgariska folkmusiken i What Did The Mother Say som svänger som ett shamanistiskt dansnummer med smattrande slagverk och livlig sång. Boy Oh Boy lunkar bluesigt nedvarvad med en fastnande refräng. A cappellaspåret Molitva Na Baba och avslutningslåten The Leaves uttrycker sorg och melankoli.
Scat- och övrig ordlös sång breddar ytterligare Dantchevs uttrycksskala.
Erno Haukkala (dragbasun, sousafon) och Kenneth Ojutkangas (tuba) växlar galant från hålligångsväng till free jazz och prickar stiligt in övriga blåsstötar. Vibrafonen (Joâo Luís), gitarren (Ojutkangas) och trummorna (AnttiPekka Rissanen) fungerar som en bastant rytmstomme och livar upp det hela med intressanta finesser. Det organiska bandsoundet stöder den starka sången.
Skivan är sammantaget en skickligt strukturerad helhet som med sin utåtriktade ansats är lätt att greppa.
Dantchev: Domains skivutgivningsspelning strömmas den 5 juni kl. 19 från Kulturcentret Caisa på Helsingforskanalen, Facebook och Youtube.