Det som klipptes bort

”Att klippa bort någonting som man skapat och redan hunnit bli förtjust i är mycket svårt. Det är svårt till och med för en ensamarbetande skribent, men det måste vara åtminstone dubbelt så svårt när man är medlem i ett skapande kollektiv som Rammstein.”

”När de väl står färdiga gömmer byggnaderna de många möjligheterna, som aldrig förverkligades, på samma sätt som de begraver intressena, makten och politiken, som möjliggjorde de förverkligade ritningarna.” Trots att Thomas F. Giery här beskriver stadsplaneringsprocessen, har jag ofta använt mig av ovannämnda citat (min övers.) när någon har velat veta om mitt arbete som manuskriptforskare. Exakt samma företeelse förekommer nämligen när ett musikaliskt verk blir till. Vi lyssnar på musik utan att tänka på dess uppkomstprocess och frågar inte vad annat tonsättaren kunde ha gjort med sina idéer.

När jag läser ett musikmanuskript, är det intressantaste oftast inte den teleologiska frågan hur verket egentligen fick sin form (även om den naturligtvis är intressant). I stället förefaller det intressantaste allt det som inte förverkligades, allt det som klipptes bort. Trots att detta material inte hörs i det slutförda verket, är det inte betydelselöst.

Ur denna synvinkel var det fascinerande att läsa självbiografin av Christian Lorenz, alias Flake alias keyboardisten i det tyska industrimetallbandet Rammstein, och hans beskrivning av hur obehagligt det kändes när hans egna idéer blev bortklippta under sångskrivningsprocessens lopp. Men: ”...med tiden lärde jag mig att glädjas när en sång lät bra, helt oavsett om mina idéer som jag hade skapat speciellt för den var med eller inte. Mina idéer hade i varje fall inverkat på melodin och fört sången till den punkten, där den var. Jag hade inverkat på helhetens utformning.” (min övers.)

Jag tror att varje skribent känner till frasen kill your darlings (eller rättare sagt ”murder your darlings” som Arthur Quiller-Couch ursprungligen formulerade den i On the Art of Writing).

I korthet betyder frasen att man måste våga ta bort det som kanske är lysande men inte bidrar till helheten. Att klippa bort någonting som man skapat och redan hunnit bli förtjust i är mycket svårt. Det är svårt till och med för en ensamarbetande skribent, men det måste vara åtminstone dubbelt så svårt när man är medlem i ett skapande kollektiv som Rammstein. Lorenz beskriver på ett gripande sätt gruppdynamikens förhållande till hans eget självförtroende under bandets första tid: ”Till och med en liten erkänsla [från andra medlemmar under processen] gjorde mig outsägligt lycklig. På samma sätt var det bra om ingen sade någonting, för då ville ingen i alla fall kasta ut mig från bandet.”

Ursprungligen hade jag här ett Sibeliusexempel, men jag klippte bort det. I stället avslutar jag med ytterligare ett citat av Rammsteinkeyboardisten, eftersom han formulerade sin tanke bättre än jag kunde: ”Det går inte att bygga utan byggnadsställningar. När byggnaden är färdig, demonteras ställningarna (...) Till slut kunde jag kasta bort keyboardspåret som om jag hade tagit ner byggnadsställningarna, men ändå utgjorde det en viktig del i sångens tillblivelseprocess.”