Ska vi tro på Håkan?

På nya albumet verkar Håkan Hellström inte alltid själv veta vad han är ute efter. En del charmiga ögonblick har han ändå prickat in.

ROCK

Håkan Hellström

Rampljus Vol. 1 (Tro och Tvivel/ Warner)

Vad ska man göra då man i två decennier haft den stora publiken på sin sida? Gå vidare i samma spår för att bevara populariteten? Eller hitta på något nytt, med risk att förlora mer än man vinner?

Det här problemet har Håkan Hellström de senaste åren försökt komma tillrätta med. På Rampljus Vol. 1 tolkar han lite ironiskt det tvivel han bär på i rader som ”Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27” eller ”det går liksom inte att tro på dig längre Håkan”.

Han har på Du gamla du fria (2016) och symfoniorkesteralbumet Illusioner (2018) velat ta sig vidare från den direktslående lättångestpopen, men retirerar nu till hemmaplan med sin gamla producent Jocke Åhlund.

En del av charmen kvar

Innan han når fram till de gungande Stonesriffen i den småningom medryckande öppningen Alla drömmar är uppfyllda pressar han ändå fram ett så tjatigt intro att det verkar som om han medvetet velat pröva lyssnarens tålamod.

Och det här blir ett förebud om att skivan är ojämn och stilmässigt spretig, som om Hellström inte själv alltid vetat vad han varit ute efter och medkompositören Björn Olsson knappast heller lyckats peka ut någon riktning. Fast i enskilda stunder – som i den Jojje Wadenius-förgyllda Studentfylleflaken eller Eldkvarnklingande Vägen med regnbåge över – sticker den välbekanta, småfräcka charmen ändå igen upp huvudet.

Så kanske kan han trots allt styra upp det här på paketets andra del, Vol. 2, som kommer i höst.