En sällsynt begåvning
Dima Slobodeniouk belyser Prokofjevs tidiga och sena produktion på skivan med Sinfonia Lahti.
KLASSISKT
Sergej Prokofjev
Sviter ur Spelaren och Stenblomman, Höst. Sinfonia Lahti under Dima Slobodeniouk. (BIS)
Sergej Prokofjevs (1891–1953) stilistiska utveckling är spännande och inte helt lätt analyserbar. Det går problemfritt att skönja en utvecklingslinje från den dådkraftige unge rebellen, som efter 20-talets kosmopolitiskt moderna tendenser landade i den sovjetiska realsocialismens vardag och mot slutet av sitt liv etablerade ett lättillgängligt tilltal för de breda massorna.
Sanningen är givetvis mer komplicerad än så. Redan som ung bildstormare uppvisade Prokofjev en särbegåvning för en lyriskt blommande melodik och han upplevde knappast i nämnvärd grad de av myndigheterna pålagda estetiska restriktionerna som en tvångströja. De sena verken – däribland den underskattade sjunde symfonin – kan i sin tur uppfattas som en lika fruktbar som avklarnad syntes av en mångskiftande karriär.
När Dima Slobodeniouk för sin Prokofjevplatta med Sinfonia Lahti valt att ge prov på såväl hans tidiga som sena produktion känns det med andra ord helt logiskt. Den vid nitton års ålder skrivna tondikten Höst (Autumnal Sketch) är ännu stilistiskt osjälvständig – bland annat Rachmaninovs Dödens ö spökar i kulisserna – men ger prov på ett förbluffande säkert orkestralt handlag.
Prokofjev skrev, beroende på hur man räknar, ett tiotal operor och en av de tidigaste är Spelaren (1916, efter Dostojevskijs kortroman) och vad som framför allt slår en med de fem ur operan extraherade orkestersatserna – fyra porträtt och Dénouement – är hur bred det unge geniets uttrycksmässiga palett är. Vad som helst tycks möjligt och Slobodeniouks dramatiskt inkännande tolkning befäster övertygande den känslan.
Baletten Stenblomman är åter Prokofjevs åttonde och sista verk i genren och här är trumfen det rättframt folkloristiskt färgade, men aldrig banala, uttrycket. De två sviterna och prologen får hos Slobodeniouk – som av allt att döma har en nära relation till den här musiken – en känslomässigt talande gestaltning och Sinfonia Lahti, som alltid varit skivorkestern par excellence, musicerar just på den nivå vi är vana att vänta oss av dem i sammanhanget.