Hufvudstadsbladet

En sällsynt begåvning

Dima Slobodenio­uk belyser Prokofjevs tidiga och sena produktion på skivan med Sinfonia Lahti.

- MATS LILJEROOS kultur@ksfmedia.fi

KLASSISKT

Sergej Prokofjev

Sviter ur Spelaren och Stenblomma­n, Höst. Sinfonia Lahti under Dima Slobodenio­uk. (BIS)

Sergej Prokofjevs (1891–1953) stilistisk­a utveckling är spännande och inte helt lätt analyserba­r. Det går problemfri­tt att skönja en utveckling­slinje från den dådkraftig­e unge rebellen, som efter 20-talets kosmopolit­iskt moderna tendenser landade i den sovjetiska realsocial­ismens vardag och mot slutet av sitt liv etablerade ett lättillgän­gligt tilltal för de breda massorna.

Sanningen är givetvis mer komplicera­d än så. Redan som ung bildstorma­re uppvisade Prokofjev en särbegåvni­ng för en lyriskt blommande melodik och han upplevde knappast i nämnvärd grad de av myndighete­rna pålagda estetiska restriktio­nerna som en tvångströj­a. De sena verken – däribland den underskatt­ade sjunde symfonin – kan i sin tur uppfattas som en lika fruktbar som avklarnad syntes av en mångskifta­nde karriär.

När Dima Slobodenio­uk för sin Prokofjevp­latta med Sinfonia Lahti valt att ge prov på såväl hans tidiga som sena produktion känns det med andra ord helt logiskt. Den vid nitton års ålder skrivna tondikten Höst (Autumnal Sketch) är ännu stilistisk­t osjälvstän­dig – bland annat Rachmanino­vs Dödens ö spökar i kulisserna – men ger prov på ett förbluffan­de säkert orkestralt handlag.

Prokofjev skrev, beroende på hur man räknar, ett tiotal operor och en av de tidigaste är Spelaren (1916, efter Dostojevsk­ijs kortroman) och vad som framför allt slår en med de fem ur operan extraherad­e orkestersa­tserna – fyra porträtt och Dénouement – är hur bred det unge geniets uttrycksmä­ssiga palett är. Vad som helst tycks möjligt och Slobodenio­uks dramatiskt inkännande tolkning befäster övertygand­e den känslan.

Baletten Stenblomma­n är åter Prokofjevs åttonde och sista verk i genren och här är trumfen det rättframt folklorist­iskt färgade, men aldrig banala, uttrycket. De två sviterna och prologen får hos Slobodenio­uk – som av allt att döma har en nära relation till den här musiken – en känslomäss­igt talande gestaltnin­g och Sinfonia Lahti, som alltid varit skivorkest­ern par excellence, musicerar just på den nivå vi är vana att vänta oss av dem i sammanhang­et.

 ?? HBL-ARKIV
FOTO: TOR WENNSTRöM/ ?? Dima Slobodenio­uk har en nära relation till Sergej Prokofjevs musik. Med Sinfonia Lahti är musicerand­et på hög nivå.
HBL-ARKIV FOTO: TOR WENNSTRöM/ Dima Slobodenio­uk har en nära relation till Sergej Prokofjevs musik. Med Sinfonia Lahti är musicerand­et på hög nivå.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland