Hellre dö än sluta dansa
Dansföreställningarna är inställda på grund av coronapandemin, men dansfilmer och -dokumentärer finns det rikligt av. Bianca Gräsbeck tipsar om filmen Dance or Die, om den syrisk-palestinske dansaren Ahmed Joudehs sista månader i det krigshärjade Damaskus.
Oberoende av coronakrisen brukar vår public service-tv glädja dansintresserade tittare med program som på olika sätt relaterar till dans. Det har varit filmer som bland annat Saturday Night Fever, intervjuer med dansare, inspelade dansföreställningar och dokumentärer om dansare. De får sällan mycket uppmärksamhet, men ligger lyckligtvis kvar på Arenan ganska länge.
Häromveckan visade Yle Teema en sällsynt gripande och berörande dokumentär, Dance or Die. Den nederländske journalisten Roozbeh Kaboly har följt med den syriskpalestinske dansaren Ahmed Joudeh under dansarens sista månader i det krigshärjade Damaskus, hans flytt till Amsterdam och hans första tid i det nya hemlandet. Dokumentären belönades i fjol med Emmypriset och Dancescreenpriset Social Movers Award, och det är den värd.
Joudehs historia är som en askungesaga. Som son till en syrisk kvinna och palestinsk-syrisk man växte han upp i ett flyktingläger i Damaskus. Arvssynden att ha palestinska rötter betyder andraklassens medborgare utan medborgarskap. Då Joudeh började dansa vände sig hans far mot honom och försökte slå ihjäl dansaren i honom. Han gav dock inte upp utan fortsatte studera dans, försörjde sig med danslektioner och undervisade föräldralösa och barn med funktionsvariation gratis. 2014 deltog han i en tävling, men eftersom han som palestinier ”saknade nationell identitet” kunde han inte, trots oddsen, vinna.
Kaboly råkade se Joudeh dansa, blev intresserad och åkte till Syrien för att dokumentera hans dans på spillrorna av hemkvarteren i Damaskus och Palmyra. Efter att de femton dokumenterade minuterna sänts i nederländsk tv, startade chefen för nationalbaletten en fond, Dance for Peace, för att bekosta Joudehs flytt, studier och liv i Amsterdam. Resten är historia, och nu uppträder Joudeh tillsammans med världskändisar som Sting och Roberto Bolle. Och han har slutligen försonats med sin far.
Orden som gett dokumentären namn, dansa eller dö, är de Joudeh låtit tatuera på sin nacke – för den händelse att IS skulle verkställa sitt hot om att halshugga honom. Hellre dö än sluta dansa. Det säger sig självt: en gudabenådad dansare, som lyckas med att behålla glimten i ögat i sin dans.
Omutligt viljestark men ödmjuk
Dokumentären är en fin berättelse om en omutlig vilja kombinerad med sällsynt ödmjukhet, ett närgånget men hänsynsfullt porträtt av en på samma gång känslig och stark människa som kan glädjas åt sina framgångar samtidigt som hans hjärta gråter. Det Palmyra där han en gång dansade finns inte längre och det Syrien han lämnade är ett fruktansvärt sår.
Missa inte heller Norske Nasjonalballettens synnerligen intressanta version av Henrik Ibsens dramatiska pjäs Gengångarna, tillgänglig månaden ut.
Ytterligare en sevärd, om också ganska så tuff, sak är Electric Company Theatres Betroffenheit, en närmare två timmars koreografisk kamp med chocktrauma, beroende och sorg, där olika scenuttryck kombineras och som känns både sann, skakande och befriande. Tillgänglig fram till mitten av juni.