Vaginalt vansinne på Själö hospital

Åren 1689–1962 inhyste, vårdade och isolerade Själö hospital hundratals mentalvårdspatienter. Från slutet av 1800-talet blev ön hemvist för så kallade obotligt sjuka kvinnor. I patientjournalerna kunde idiotia, schizofreni, barnamord eller förlossningsdepression stå antecknat som orsak till vistelsen. I diagnostiseringen var livmodern ofta av stort intresse.

Vårdanstalten på ön Själö i Åbolands skärgård fick sin början redan år 1619, då man på kung Gustav II Adolfs beordrande lät bygga ett hospital för leprasjuka på ön. Omringade av havet isolerades de smittade från omvärlden, i väntan på sin annalkande död. I slutet av seklet upprättades också ett så kallat dårhus, vars verksamhet växte i takt med att lepraepidemin avtog. Hit förvisades blinda, personer med funktionsnedsättningar, åldringar, fattiga och de så kallade vansinniga.

År 1775 blev Själö hospital landets första statliga sinnessjukhus. I slutet av 1800-talet separerades anstaltens kvinnor och män, så att enbart den förstnämnda patientgruppen kvarstod på ön. Samtidigt blev Själö en slags ändhållplats, dit obotligt sjuka förvisades. Då någon av hospitalets omkring 60 kvinnor lades i jord på öns begravningsplats, anlände redan nästa patienttransport.

– Trots sin tragiska historia är Själö en mycket vacker plats, med den gräddvita sjukhusbyggnaden och gamla träkyrkan. Det enda som i dag tyder på århundraden av hemskheter är de minimala celler kvinnorna förvisades till, konstaterar författaren Johanna Holmström, som studerade hospitalets kvinnoöden i samband med att hon skrev romanen Själarnas ö (2017).

En brokig skara

Själökvinnorna indelades i kategorierna “sinnesslöa” och “psykiskt sjuka”. Den förstnämnda gruppen, de så kallade idioterna, uppfattades obildade men oftast harmlösa. Bland dem fanns det de som ansågs arbetsdugliga, medan andra enbart belastade samhället.

– Själö var så gott som självförsörjande, så det rådde ingen brist på arbete i tvätteriet och bageriet. De som jobbade, knegade på från morgon till kväll. En del skickades också in till Nagu för att bistå ortsborna med bland annat barnpassning, berättar Holmström.

De psykiskt sjuka patienterna delades vidare in enligt diagnoser som paranoia, schizofreni, mani, melankoli, epilepsi och insania moralis. I sin opålitlighet och oberäknelighet krävde de här kvinnorna ofta strängare övervakning. Under 1900-talets första årtionden var heller inte kriminella patienter en ovanlig syn på anstalten. Barnamord, dråp, mordbrand, lösdriveri, misshandel och stöld var brott kvinnorna sonade för.

– De patienter som inte arbetade tillbringade sina dagar i allrummet eller den egna sängen, med avbrott som måltider och vård. Den som var olydig kunde bestraffas med isolering på sitt rum, berättar Holmström.

Liksom de flesta mentalvårdspatienter i landet, var majoriteten av

Själöpatienterna fattiga. De var i regel också ganska unga när de skrevs in, i medeltal omkring 35 år.

Sekelskiftesdiagnostik

Behandlingen och diagnostiseringen av Själökvinnorna var helt enligt rådande psykiatrisk praxis. Psykiatrin hade fått ett ganska sent uppvaknande i Finland. På 1820-talet övergick mentalvården från prästerskapet till läkarkåren. I samma tider föddes tanken om att vissa psykiskt sjuka faktiskt kunde botas. Under 1800-talets senare hälft började läkarstudenter avlägga obligatoriska kurser och praktisera inom mentalvården, och i början av 1900-talet instiftades landets första lärostol i ämnet.

Den finländska psykiatrin tog exempel av sina föregångare i Tyskland, England och Frankrike. Kring sekelskiftet 1900 spred sig först socialdarwinismen, ärftlighetsläran och senare eugeniken, rashygienen, från kontinenten. Läkare anammade tankarna om medborgares fördelaktighet eller fara. Personer inom den svenskspråkiga eliten ville skydda sin särställning gentemot den finskspråkiga majoriteten. Man red vidare på somliga läkares hävdanden om att finnarna hade större anlag för sjukdomar som neuros och ”socialism”.

Språkgrupperna enades ändå i kampen om att utplåna de så kallade sinnessjukas och sinnesslöas arvsmassa.

Samhällets parasiter

För att sätta stopp för spridningen av oönskad genetik publicerade ett antal läkare under 1910- och 1920-talet oroväckande rapporter om de sinnessjukas framfart. Man menade att de kunde utgöra upp till tio procent av de drygt tre miljoner finländarna. Samtidigt florerade tanken om de sinnessjuka och sinnesslöas böjelser för könsligt umgänge. Tilläts de fortplanta sig fritt skulle hela folket snart leva i ett enda riksomfattande dårhus.

Lösningen blev allt fler mentalvårdsanstalter, men också strängare lagar som inskränkte på de sjukas rättigheter. Ännu i slutet av 1880-talet verkade två mentalsjukhus i Finland – Själö hospital och Lappvikens sjukhus i Helsingfors. År 1920 uppgick anstalternas antal redan till femton. Den samtida indu

strialiseringen och urbaniseringen bidrog också till att allt fler psykiskt sjuka och så kallade sinnesslöa behövde anstaltsvård, då familjen inte längre hade möjlighet att vårda den sjuka i hemmet. Vårdansvaret försköts till myndigheterna.

Vaginalt vansinne

Flertalet av Själökvinnornas diagnoser tycktes ha sitt ursprung i den mytomspunna livmodern. I närmare trettio år, fram till 1929, stod förste ordinarie läkare Arthur Dahl för patienternas vård och diagnoser. Han besökte vanligen hospitalet en gång i veckan, och kartlade kvinnornas tillstånd genom intima frågor, ingående blickar och trevande händer. Patienterna beskrevs som aggressiva, lugna, nedstämda eller erotiska. Gynekologisk examination ingick ofta i undersökningarna.

– Läkarbesöken måste ha upplevts som obehagliga. Gynekologin var ännu en outvecklad vetenskap i Finland och att över huvud taget klä av sig inför en främmande man stred mot samtidens normer. Läkaren studerade allt – från tjockleken på kroppsbehåringen till könsdelarna. Det som avvek från manskroppen

I enstaka fall steriliserades också kvinnorna som behandling för sjukdomen. Ett fåtal Själökvinnor fick till och med lämna anstalten efter att ha låtit sig steriliseras.

kunde vara tecken på sjukdom, förklarar Johanna Holmström.

Framfallen livmoder och vaginala infektioner var åkommor man letade efter. Läkaren undersökte menscykeln och menstruationssmärta. Klimakteriesymtom, sterilitet, onani, lesbiskhet och abort kunde alla vara andra bakomliggande orsaker till mental störning. Den manliga läkarkåren menade att kvinnans enda normaltillstånd var graviditet. En outnyttjad livmoder var skadlig för hälsan.

– I enstaka fall steriliserades också kvinnorna som behandling för sjukdomen. Ett fåtal Själökvinnor fick till och med lämna anstalten efter att ha låtit sig steriliseras, säger Holmström.

Från anstaltsvård till pillerbruk

Efter en 340-årig period av patientvård och isolation, upphörde Själö hospitals verksamhet 1962. Ett tjugotal år senare avvecklades också motsvarande sjukhus på andra håll i landet, till följd av nya strömningar inom psykiatrin. Anstalterna kritiserades för att vara inhumana och inskränka på de mänskliga rättigheterna. Samtidigt kostade de staten dyra pengar.

– Mentalsjukhusen var myndigheternas lösning på ett problem förorsakat av dem själva. Genom att stämpla vissa människor som oönskade, uppstod också behovet av att undanröja dem. I dag vänder vi oss till pillerburkar framför vårdanstalter, medan isolationen fortgår i hemmet, säger Holmström.

Källor:

Jutta Ahlbeck-Rehn: Diagnostisering och disciplinering: Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944 (2006)

Karoliina Ahonen: Suomalainen mielenterveyspolitiikka: Julkisen vallan ohjaus mielenterveyden häiriöön sairastuneiden ihmisoikeuksien turvaamiseksi (2020)