Krisen kuvas med kunnande

Jag har sagt det förut och säger det gärna igen: det som avgör Finlands framgång är vad som finns mellan våra öron. Behovet av kunnande, kompetens och innovationsförmåga var stort före coronapandemin och kommer att vara ännu större då det akuta krisskedet är över.

De flesta är överens om att en högklassig utbildning som når ut till så många som möjligt är en av de viktigaste förutsättningarna för att trygga välfärden och arbetstillfällena. Ett grundläggande element i Finlands framgång är att begåvade unga har haft möjlighet att skaffa sig en hög utbildning, i många fall oberoende av föräldrarnas inkomstnivå. Möjligheterna att utbilda sig har även i övrigt varit bättre än i de flesta andra länder.

Någonting har ändå hänt med kunnandet under de senaste decennierna. Finland ligger inte längre i topp i Pisaundersökningarna och våra satsningar på forskning och utveckling har sjunkit. Vi har helt enkelt förlorat positioner i förhållande till våra konkurrenter. Jämförelser mellan olika länder berättar inte hela sanningen men ger en bild av åt vilket håll utvecklingen är på väg.

Utbildningens andel av de offentliga utgifterna har minskat under de senaste tio åren, trots de mindre tillägg som den nuvarande regeringen har skjutit till. Om inga reformer görs ser fortsättningen inte heller särskilt ljus ut. Coronakrisen riskerar att driva de offentliga finanserna in i en återvändsgränd med en galopperande skuldsättning och krympande skatteintäkter. Dessutom kvarstår de strukturella problem som förblev olösta före krisen och som satte minustecken framför varje statsbudget i över tio år.

Situationen är så allvarlig att det inte är realistiskt att fortsätta med den nuvarande utbildningsmodellen utan att göra förändringar, bland annat när det gäller finansieringen. En arbetsgrupp under ledning av arbetslivsprofessor Vesa Vihriälä föreslog nyligen terminsavgifter för högskolestudier. Centralhandelskammaren har presenterat en modell där terminsavgiften är 2 500 euro och summan betalas efter att studierna är klara och inkomsterna har stigit till en viss nivå. Eftersom nya finansieringsformer behövs för att garantera kvaliteten på utbildningen finns det skäl att diskutera olika alternativ.

Finland tog sig ur den ekonomiska krisen under början av 1990-talet genom att satsa på forskning och utveckling samt utbildningen. Dessutom förnyades skattesystemet för att uppmuntra företagen att investera. Det är värt att notera att de här åtgärderna gjordes under en djup lågkonjunktur då det samtidigt var nödvändigt att skära ner på övriga offentliga utgifter.

Under 90-talskrisen var den enda utvägen att göra reformer eftersom staten i motsats till i dag inte kunde ta massiva lån. Den här gången har vi fler alternativ för att trygga de sektorer som är avgörande för framtiden. Därför är det viktigt att vi inte släpper målsättningen att 50 procent av de unga årsklasserna i Finland ska genomgå en utbildning på högskolenivå.

”Det är viktigt att vi inte släpper målsättningen att 50 procent av de unga årsklasserna i Finland ska genomgå en utbildning på högskolenivå.”