Har svenskarna is i hatten eller bryr de sig bara inte?
● Första dan på Hufvudstadsbladet lärde jag mig min första finlandism. Nyhetschefen tittade på mig på morgonmötet och sa ”Kiva om du sku ta skriva en juttu på den där keikkan”. Visst, svarade jag och skulle precis himla med ögonen. Men så kom jag på att det här inte var Stockholm, utan att jag var omringad av ett gäng stenhårda finlandssvenskar med noll ironi i blodet. De hade alla druckit mellanrostat Presidentti till frukost och knaprat två karelska piroger med tydlig kylskåpssmak. De tänkte inte ta någon skit från en frifräsare från Sverige. Men grejen var ju att jag inte förstod vad de pratade om på morgonmötet. Detta skulle vara den svenskspråkiga delen av Finland hade jag hört på förhand. Jag visste inte att mitt språkbadsstipendium på Husis skulle innefatta att lära sig finska.
det tog inte lång tid för mig att förstå att ”juttu” mycket väl kan vara ett av världens mest användbara ord, precis som med fallet med alla de andra otaliga finlandismerna. Jag insåg också att de tusen sjöarnas land lika gärna kunde kallas de tusen paradoxernas land. För om kollegorna sinsemellan talade ett språk så var det något helt annat i tryck. Det märktes inte minst när man som skribent varnades av datorns skrivverktyg för vissa ord och uttryck. Skrev jag juttu kom där upp en varningsskylt för finlandism. Skulle datorn missa finskan så fanns där korrekturläsare, både gamla och unga. Tidningskoncernen tog det på ett sådant allvar att det till och med satt en vänlig människa i en liten skrubb vissa dagar och läste alla texter. Språkvårdare kallades hon. Om det trots allt fanns några språkliga tvivel bland både journalister eller läsare kunde de skriva in till språkspalten Reuters ruta. Allt det här var väldigt fascinerande och sällsamt för mig. Nu ser det säkert annorlunda ut efter ett decennium av nedskärningar.
Den här pågående coronapandemin har fått mig att undra om inte vi i Sverige har svenskismer. Jag tänker på både de språkliga och de kulturella. Sverige är unikt, brukar det heta. Och tittar man på undersökningar vad det gäller tilltro till staten, avsaknad av religiositet och antal ensamhushåll så är vi inte bara unika, utan extrema. Hela världen har förundrats över vår krisstrategi med Anders Tegnell i spetsen likt en tempelriddare i det förlovade landet. Mina finländska vänner frågar mig ofta hur vi svenskar kan stå ut med, ja rent av, förbli oberörda inför det enorma antalet döda i covid19. Det skulle aldrig gå för sig i Finland, säger de. Vi trodde vi hade is i våra magar (och hattar) efter vinterkriget, men att som svenskar sitta på restauranger, shoppa och gå på gymmet tillsammans mitt under brinnande pandemi är på gränsen till vanvett.
Trots flagranta felbedömningar och stundom valhänt hantering (åtminstone enligt mig) står folket bakom Tegnell och regeringen i slutändan. I Sverige sitter vi andaktsfullt framför högmässan varje dag klockan 14 för att höra vad prästerskapet har att säga om coronabekämpningen. För vem behöver religion när Folkhälsomyndigheten i sann lutheransk anda predikar självbehärskning, botgöring och varnar för ond bråd död för de råa sällar som inte spritar sina händer?
I stället för att försöka förstå hur över 4 000 människor har kunnat dö i en fruktansvärd sjukdom talar Sverige hellre om ”hack i kurvan” i statistiken över överdödlighet. Jämfört med andra globala flunsor är denna bara aningen värre, säger experterna. Där andra länders myndigheter skulle skämmas för att ha glömt bort den kommunala äldreomsorgen i pandemins initiala skede, skryter svenskarna att vi har världens bästa koll på antalet döda statistiskt sett. Just för att vi räknar in de döda gamlingarna. Och den typiska svenska myndighetsjargongen har många ord för att erkänna fel och brister men utan att ta ansvar.
”Det hade vi kunnat göra bättre”. ”Här finns det orsak att vara självkritisk”. ”Vi följde de rekommendationer som fanns vid tillfället”. På tal om svenskismer. Det är ganska typiskt att det bara kommer rekommendationer och inga lagar på hur svenskarna ska minska smittspridningen.
Det är bara att inse att det inte finns något lagom över svenskarna. Om Finland är paradoxernas land så är Sverige de många onödiga omskrivningarnas rike. Där en finlandism fyller en lucka, berikar eller skänker färg och känsla till språket, så lägger en svenskism en våt filt över allt. En svenskism relativiserar, avväpnar och fördunklar. Om Folkhälsomyndigheten talade finlandssvenska så skulle det bli lite fart på coronabekämpningen. Mindre rådigågga och mer köra så stopporna ryker.
”Om Finland är paradoxernas land så är Sverige de många onödiga omskrivningarnas rike. Där en finlandism fyller en lucka, berikar eller skänker färg och känsla till språket, så lägger en svenskism en våt filt över allt. En svenskism relativiserar, avväpnar och fördunklar.
PETER AL FAKIR
journalist bosatt i Stockholm