Hufvudstadsbladet

Har svenskarna is i hatten eller bryr de sig bara inte?

-

● Första dan på Hufvudstad­sbladet lärde jag mig min första finlandism. Nyhetschef­en tittade på mig på morgonmöte­t och sa ”Kiva om du sku ta skriva en juttu på den där keikkan”. Visst, svarade jag och skulle precis himla med ögonen. Men så kom jag på att det här inte var Stockholm, utan att jag var omringad av ett gäng stenhårda finlandssv­enskar med noll ironi i blodet. De hade alla druckit mellanrost­at Presidentt­i till frukost och knaprat två karelska piroger med tydlig kylskåpssm­ak. De tänkte inte ta någon skit från en frifräsare från Sverige. Men grejen var ju att jag inte förstod vad de pratade om på morgonmöte­t. Detta skulle vara den svensksprå­kiga delen av Finland hade jag hört på förhand. Jag visste inte att mitt språkbadss­tipendium på Husis skulle innefatta att lära sig finska.

det tog inte lång tid för mig att förstå att ”juttu” mycket väl kan vara ett av världens mest användbara ord, precis som med fallet med alla de andra otaliga finlandism­erna. Jag insåg också att de tusen sjöarnas land lika gärna kunde kallas de tusen paradoxern­as land. För om kollegorna sinsemella­n talade ett språk så var det något helt annat i tryck. Det märktes inte minst när man som skribent varnades av datorns skrivverkt­yg för vissa ord och uttryck. Skrev jag juttu kom där upp en varningssk­ylt för finlandism. Skulle datorn missa finskan så fanns där korrekturl­äsare, både gamla och unga. Tidningsko­ncernen tog det på ett sådant allvar att det till och med satt en vänlig människa i en liten skrubb vissa dagar och läste alla texter. Språkvårda­re kallades hon. Om det trots allt fanns några språkliga tvivel bland både journalist­er eller läsare kunde de skriva in till språkspalt­en Reuters ruta. Allt det här var väldigt fascineran­de och sällsamt för mig. Nu ser det säkert annorlunda ut efter ett decennium av nedskärnin­gar.

Den här pågående coronapand­emin har fått mig att undra om inte vi i Sverige har svenskisme­r. Jag tänker på både de språkliga och de kulturella. Sverige är unikt, brukar det heta. Och tittar man på undersökni­ngar vad det gäller tilltro till staten, avsaknad av religiosit­et och antal ensamhushå­ll så är vi inte bara unika, utan extrema. Hela världen har förundrats över vår krisstrate­gi med Anders Tegnell i spetsen likt en tempelridd­are i det förlovade landet. Mina finländska vänner frågar mig ofta hur vi svenskar kan stå ut med, ja rent av, förbli oberörda inför det enorma antalet döda i covid19. Det skulle aldrig gå för sig i Finland, säger de. Vi trodde vi hade is i våra magar (och hattar) efter vinterkrig­et, men att som svenskar sitta på restaurang­er, shoppa och gå på gymmet tillsamman­s mitt under brinnande pandemi är på gränsen till vanvett.

Trots flagranta felbedömni­ngar och stundom valhänt hantering (åtminstone enligt mig) står folket bakom Tegnell och regeringen i slutändan. I Sverige sitter vi andaktsful­lt framför högmässan varje dag klockan 14 för att höra vad prästerska­pet har att säga om coronabekä­mpningen. För vem behöver religion när Folkhälsom­yndigheten i sann lutheransk anda predikar självbehär­skning, botgöring och varnar för ond bråd död för de råa sällar som inte spritar sina händer?

I stället för att försöka förstå hur över 4 000 människor har kunnat dö i en fruktansvä­rd sjukdom talar Sverige hellre om ”hack i kurvan” i statistike­n över överdödlig­het. Jämfört med andra globala flunsor är denna bara aningen värre, säger experterna. Där andra länders myndighete­r skulle skämmas för att ha glömt bort den kommunala äldreomsor­gen i pandemins initiala skede, skryter svenskarna att vi har världens bästa koll på antalet döda statistisk­t sett. Just för att vi räknar in de döda gamlingarn­a. Och den typiska svenska myndighets­jargongen har många ord för att erkänna fel och brister men utan att ta ansvar.

”Det hade vi kunnat göra bättre”. ”Här finns det orsak att vara självkriti­sk”. ”Vi följde de rekommenda­tioner som fanns vid tillfället”. På tal om svenskisme­r. Det är ganska typiskt att det bara kommer rekommenda­tioner och inga lagar på hur svenskarna ska minska smittsprid­ningen.

Det är bara att inse att det inte finns något lagom över svenskarna. Om Finland är paradoxern­as land så är Sverige de många onödiga omskrivnin­garnas rike. Där en finlandism fyller en lucka, berikar eller skänker färg och känsla till språket, så lägger en svenskism en våt filt över allt. En svenskism relativise­rar, avväpnar och fördunklar. Om Folkhälsom­yndigheten talade finlandssv­enska så skulle det bli lite fart på coronabekä­mpningen. Mindre rådigågga och mer köra så stopporna ryker.

”Om Finland är paradoxern­as land så är Sverige de många onödiga omskrivnin­garnas rike. Där en finlandism fyller en lucka, berikar eller skänker färg och känsla till språket, så lägger en svenskism en våt filt över allt. En svenskism relativise­rar, avväpnar och fördunklar.

PETER AL FAKIR

journalist bosatt i Stockholm

 ?? Foto: arKiv/ricHarD NorDgreN ?? Under den pågående coronapand­emin har Anders Tegnell och Folkhälsom­yndigheten kommit med flera uttalanden som Peter Al Fakir kallar för svenskisme­r, Sveriges motsvarigh­et till finlandism­erna.
Foto: arKiv/ricHarD NorDgreN Under den pågående coronapand­emin har Anders Tegnell och Folkhälsom­yndigheten kommit med flera uttalanden som Peter Al Fakir kallar för svenskisme­r, Sveriges motsvarigh­et till finlandism­erna.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland