Också boken är en teknik

ljudböcker Enligt Torsten Fagerholm (HBL 17.5) är ljudböcker problematiska bland annat eftersom inläsaren, ”ofta skådespelare”, har ”tolkningsföreträdet”. Vad han kanske menar, om man tolkar honom välvilligt, är att uppläsaren helst inte borde ta ut svängarna och dramatisera för mycket, utan lämna lyssnaren i fred, med sina egna tankar och associationer. Å andra sidan kan en skicklig uppläsare ta fram nya sidor av en text. Men det är kanske lika så bra om en uppläsare inte är så väldigt teatralisk, utan bara lämnar så fritt spelrum som möjligt åt texten. Till all lycka verkar detta ofta vara fallet, åtminstone i min erfarenhet för cirka tio år sedan, när jag lyssnade som mest aktivt, läget kan förstås ha förändrats sedan dess.

I HBL (27.5) skapar Fagerholm en märklig distinktion mellan att läsa och lyssna, där det förra ses som aktivt, det senare som passivt. ”Lämpar sig Nobelprislitteratur för strölyssnande medan man diskar?” undrar han. Det beror på vem som diskar, kunde man svara, och en monoton syssla som att diska kan rentav frigöra ens förmåga att koncentrera sig. Men kanske bättre att komma med en motfråga: Lämpade sig Shakespeares dramer för sin publik? Denna fråga kunde också vara en påminnelse om att ”intellektuellt krävande verk” är någonting relativt, och att de inte är uteslutna ens i ljudform. Tvärtom, kunde man säga. Åtminstone jag förstod för första gången poängen med James Joyces Ulysses när jag för några år sedan hörde den som ljudbok.

Fagerholm konstaterar vidare att ljudboken är en ”teknik”, men vad han tycks glömma är att också boken är en teknik, en teknologi, liksom f.ö. alfabetet. Så framgångsrika att de blivit en andra natur: ”I enrum hör läsaren sin inre röst”. Till bokteknologin hör också omslagsbild, layout, format, fonter, fontstorlek. Också de kan vara irriterande, precis som när en uppläsare har en speciell röst eller dialekt, eller talar med accent (om man störs av sådant, det kan vara precis tvärtom, att de här dragen bidrar till upplevelsens charm). Man kunde också säga att en viss font inte passar till en viss text, en alltför snirklig till exempel passar inte i en fackbok, och jämföra det med när en viss uppläsare gör en märklig gestaltning. Det är väl snarast så att vi talar om ”tolkningsföreträde” i sådana fall där vi blir störda, ”överröstade”, och gränsen går mellan goda och dåliga uppläsningar, inte mellan text och ljud.

SVAR Äkta fine dining får rum inom ljudböcker, men djupläsning kräver tankeverksamhet: att tugga på meningar och stycken, återkomma till dem – vilket ljudboken inte tillåter. Neurologiskt aktiveras och modifieras hjärnan då vi använder våra ögon, det skapas nya kopplingar som hjälper oss att tänka på nyskapande sätt.

Visst öppnar strömningstekniken möjligheter – men den riskerar också skapa konventioner där det lättillgängliga tränger undan det krävande. Lyssnarstatistiken är alarmerande. Ifall förlagen trissar upp förskotten till en handfull storsäljande ljudboksförfattare kippar de övriga efter luft.

De finlandssvenska förlagen verkar åtminstone halvidealistiskt och lyckas bevara en kärna av stjärnförfattare som skriver höglitteratur. Också i vanliga fall finansieras smalare genrer av bruksvaror som deckarutgivning. Men produktionskostnaderna för ljudböcker är rätt stora, och streaming är en volymaffär. Räcker musklerna till i Svenskfinland, med knappa lyssnarvolymer? Det går inte att förvänta sig en känsla av kulturmission av ett alltmer dominant teknikbolag som Storytel.

Och visst kan en välgjord ljudbok förhöja lyssnarupplevelsen ovanom en simpel biprodukt. Via påkostat, finkalibrerat berättande i ljudform kan nya byggstenar tillkomma: ljudeffekter, musik, dold dynamik och omtolkning via olika röster, dialekter, pausering och betoningar.

FREDRIK HERTZBERG Esbo

Lämpade sig Shakespeares dramer för sin publik? Denna fråga kunde också vara en påminnelse om att ”intellektuellt krävande verk” är någonting relativt, och att de inte är uteslutna ens i ljudform.