Mannen med Englands mäktigaste fantasi
Hilary Mantel avslutar sin trilogi om uppkomlingen, pragmatikern och det moderna subjektet Thomas Cromwell och Tudordynastin. Det blir en över 800 sidor lång berättelse där ordens makt och vanmakt, och kampen mellan det förflutnas spöken och visionen om e
Hilary Mantel
The Mirror and the Light 4th estate 2020
Så är det till slut dags att följa Thomas Cromwell hela vägen till avrättningsplatsen.
När The Mirror and the Light (Spegeln och ljuset) tar sin början har Anne Boleyn precis halshuggits. Thomas Cromwells mage kurrar efter en andra frukost, och den kan han behöva: knappt har svärdet kluvit drottningens nacke innan maktspelet återupptas. Nu gäller det Henry VIII:s äldsta dotter Marys lojalitet gentemot fadern. Senare kommer religiösa uppror, nya hot från den spanske kejsaren och ett misslyckat äktenskap mellan kungen och Anne av Cleves. Aldrig blir det en ledig dag för kungens närmste man.
I den gamla ordningen hade du bara ett liv, det du föddes till. Men inte Cromwell, den misshandlade smedspojken från Putney som via Europas slagfält och Florens banker stigit till statssekreterare, lordsigillbevarare, med mera. I romanens upptakt bedömer den nyblivne lord Cromwell att han är på sitt sjunde liv. Förmågan att skapa sig själv på nytt skiljer honom från alla de andra – kungar, hertigar, kardinaler – och gör honom modern. Han spelar inte bara den roll han föddes till, han tar sig nya – men spelar gör han. ”Arrange your face” (ungefär ”ordna ditt ansikte”), var hans ständiga uppmaning till sig själv i föregångarna Wolf Hall (2009) och Bring up the Bodies (2012). Ansiktet är en barriär mellan yttre och inre, offentligt liv och privat sfär. I trilogins avslutande del ser vi också en trötthet i det.
Flyger för nära solen
Cromwells liv avlöser varandra, han fortsätter stiga. Ikarosmotivet löper genom romanen, och visst: Cromwells motståndare ser honom som en som tagit sig för högt, som flyger för nära solen Henry, ja nästan tror sig kunna ersätta honom. Men Cromwell själv tänker på Ikaros far Daidalos, som konstruerade vingarna, och ögonblicket då han först prövade dem: Det här kommer att fungera! ”It seems your imagination is the most powerful in England” (”Det verkar som om din fantasi är den mäktigaste i England”) påpekar Cromwells frenemy, den spanske ambassadören Chapuys. Det gäller både Cromwells förmåga att fantisera ihop brott som för män till stupstocken och drömma fram nya livsvillkor för engelsmännen, med Bibeln på folkspråket och folkbokföring (något de misstänksamt motsätter sig).
Cromwell föds på nytt och försöker föda England på nytt, men pojken från Putney bär han med sig och det förflutna gör sig allt starkare påmint, spökena vägrar lämna honom i fred. Endast ett lyser länge med sin frånvaro: kardinal Wolsey som han tjänade före Henry och som han är lojal bortom döden.
I all sin glans och ära är Cromwell beroende av den lynnigaste av herrar, som är ”what all princes are: half god, half beast” (”vad alla prinsar är: halvgud, halvbest”). Kompromissens, navigationens och det ändlösa spelets kraft är i slutändan inget mot kungens absoluta makt. Romantitelns spegel och ljus, det är Henry VIII, prinsen som måttstock för andra prinsar. Vänds Henrys ljus ifrån dig, förgås du i mörker.
Cromwell skriver också på sin egen furstespegel, men när han som bäst behöver dem saknar ”The Book Called Henry” svar. Kungen själv lever i ständig fysisk smärta, är en oberäknelig best att hantera. ”Henry is a man of great endowments, lacking only consistency, reason and sense” (ungefär ”Henry är en man med stora begåvningar, som bara saknar stadga, förnuft och vett”), som Chapuys fångar det i en av romanens otaliga slagkraftiga oneliners.
’Ett mästerstycke’ – Så bra är Hilary Mantels sista roman om Thomas Cromwell.
På andra sidan förhörsbordet
Berättelsen spegelvänds också. Den börjar i Towern där Anne Boleyn och hennes påstådda älskare avrättats efter att Cromwell vänt deras ord emot dem och böjt sanningen efter det åtrådda målet. Den avslutas i Towern, efter att Cromwell fått finna sig på andra sidan förhörsbordet, efter att hans ord vänts emot honom, en falsk spegel riktats mot hans liv. Nu är det inte han vars mage ropar efter en andra frukost, nu är han på andra sidan. Bittert konstaterar han att han får betala för brott – dock inte för sina egna.
När slutet kommer är det inte oväntat, men att veta hur det ska gå gör inte vandringen mot stupstocken lättare, varken för Cromwell eller för läsarna. Vi känner honom så väl vid det här laget. Mantels berättande, dess särskilda synvinkel, har låtit oss befinna oss så nära honom, där vi är de enda som känner honom bortom det tillrättalagda ansiktet.
Trilogins final är omfångsrik – över 880 sidor – och tarvar en hel del exposition som oftast hanteras elegant, med återbesök till gamla skeenden som ger nya perspektiv. Ibland blir informationsöverföringen ändå väl uppenbar, men även läsare som kan sin Tudorhistoria behöver få påminnelser.
I jämförelse med övriga delar tappar berättelsen något av sin gnista i avsnitten om de religiösa upproren. I motsats därtill hör Cromwells samtal med Chapuys till de allra bästa, och roligaste, passagerna.
I sin helhet är The Mirror and the Light, precis som sina föregångare, ett mästerstycke. Mantels distinkta ton – ickesentimental, med stor tyngd och torr, illusionslös humor – bär boken från första ordet till det sista.
Just ord och deras betydelse, är något som dröjer kvar efter trilogins nästan 2 000 sidor med Thomas Cromwell. Sanna ord, falska, frivilligt yttrade eller framtvingade under tvång. Deras oerhörda kraft, deras konsekvenser men också deras hjälplöshet inför manipulation, deras tillkortakommanden inför svärdet och yxan.