Från påvesympatier till bögbokhandel med anor
I väntan på att biograferna åter öppnar fokuserar HBL på filmutbudet på strömningstjänsterna. Den här gången handlar det om dokumentärer.
Pope Francis: A Man of His Word (Netflix)
★★★☆☆
(Tyskland-Italien 2018)
Wim Wenders (Himmel över Berlin, Paris, Texas, Buena Vista Social Club) är en regissör som man aldrig riktigt vet var man har och i dokumentären Pope Francis: A Man of His Word styr han stegen mot Vatikanen, i jakt på en påve som lever som han lär, i anspråkslöshet snarare än i lyx.
Det får Wenders att dra en parallell till Franciskus av Assisi (1182– 1226), barfotapredikanten och sedermera helgonet som i de inklippta spelfilmssnuttarna går i bräschen för en andlighet modell man av folket.
Följaktligen har vi i Jorge Mario Bergoglio, ärkebiskop av Buenos Aires, den första påven att komma från det södra halvklotet, en ”papa” som till skillnad från sin föregångare, påve Benedictus – även kallad för ”Guds rottweiler” – inte direkt trivs på höga hästar.
När påven Franciskus inte besöker flyktinglägret på ön Lesbos, hänger han i Neapels slum eller i svältens och naturkatastrofernas Centralafrika. På samma sätt är han lika hemmastadd i al-Aqsamoskén i Jerusalem som i den amerikanska kongressen.
Vid sidan av de väldokumenterade resorna följer en privat pratstund med påven, en session som förvisso inte går i skjutjärnsjournalistikens namn. Samtalet framstår mera som en monolog, en bra sympatisk och hoppingivande sådan.
Här har vi en kyrkans man som talar om fattigdom, arbetslöshet och tilltagande flyktingströmmar som en skam för vår tid. Inte heller drar han sig för att tala om ”andlig alzheimer”, om en kyrka som slutat att lyssna och i första hand ägnar sig åt att samla på det materiella goda. Miljöförstöringen och klimatförändringen är andra genomgående teman.
Vid det här laget ställer skeptikerna upp med frågor om pedofili inom den katolska kyrkan och om synen på homosexualitet. Och även om Franciskus i samband med en presskonferens uttrycker nolltolerans på den förstnämnda punkten ska det sägas att Fernando Meirelles spelfilm Två påvar (även den på Netflix) var betydligt mera uttömmande och debattglad i det här hänseendet.
I Wenders dokumentär förekommer en himla massa fagra ord och något så ovanligt som en påve med ett mänskligt ansikte. Men särskilt personligt blir det ju aldrig. Återigen får man lust att hänvisa till Meirelles bidrag, en buddymovie med mersmak.
Cirkus of Books (Netflix)
★★★★☆
(USA 2019)
Vid en första anblick kunde man tro att Karen och Barry Mason, ett strävsamt gammalt par med judiska rötter, sysslar med trädgårdsodling dagarna i ända.
Icke sa Nicke. De facto förestår paret i fråga Cirkus of Books, en Los Angeles-baserad bokhandel som vid sidan av gaylitteratur kränger bögporr på vhs, nu dvd.
”En åldrande rörelse med krämpor”, noterar Karen, den före detta journalisten som konstaterar att porren flyttat ut på nätet, samtidigt som deras stamkunder övergått till rullator.
Ja, det vill säga de som överlevde åttio-nittiotalets aidsepidemi, ett gissel som fortfarande framkallar tårar i ögonen hos paret Mason. Inte bara fungerade bokhandeln som en träffpunkt för gayrörelsen, det var många i personalen som strök med.
Det som gör dokumentären så varm och inbjudande är att det är Karens och Barrys dotter Rachel som står bakom kameran. Och det att man lyckats locka såväl porrsuperstjärnan Jeff Stryker som Hustlerpappan Larry Flynn framför kameran bara bidrar till trovärdigheten.
En annan känd och nämnd är Ronald Reagans justitieminister Edwin Meese som på åttiotalet initierade ett regelrätt korståg mot pornografin, något som gjorde livet surt även för firma Mason. Det var då det, nu är nu.