Europa måste ta ansvar
”Kommissionens förslag kommer inte och bör inte heller godkännas utan många ändringar.”
Den europeiska kommissionen offentliggjorde förra veckan sitt förslag för ett finanspaket på 750 miljarder euro för att dra unionen ut ur den ekonomiska krisen som covid-19-pandemin har åstadkommit.
Under normala förhållanden skulle min reaktion till förslaget ha varit helt avslående. Det finns en stor mängd av komponenter i det som jag mer eller mindre konsekvent har försökt opponera mig mot.
Men vi lever inte i normala tider. Hela världen står inför den svåraste ekonomiska krisen sedan 1930-talets stora recession. Hur tror vi då att vi kunde klara krisen enbart med de medel som de enskilda länderna har till förfogande? Det skulle tvinga varje land att försöka klara krisen med sina egna resurser, med en stor lockelse att ta till protektionistiska åtgärder och under tvång för att inte krossas av alltför stora skuldkostnader.
Detta nationalistiska sätt att sköta krisen ledde under 1930-talet till stora välfärdsförluster för alla och slutligen till ett världskrig.
I dag har vi dock lärt oss något av den tidens erfarenheter. Vi har en europeisk centralbank som har tagit till exceptionella åtgärder för att upprätthålla finansmarknadernas likviditet. Detta har varit välkommet och nödvändigt, men ingalunda tillräckligt för att minimera den hotande krisens kostnader.
Somliga frågar sig om kommissionens förslag till ett paket ens är tillräckligt stort – Europaparlamentet ville ha ett paket för 2 000 miljarder – men det är inte nödvändigtvis summan som är avgörande, utan hur den används.
Kommissionens förslag kommer inte och bör inte heller godkännas utan många ändringar, men att inte komma fram till ett paket som är minst lika stort som det föreslagna är det värsta slutresultatet. Det är inte fråga om att rädda unionen – även om den också kan stå på spel – utan att rädda oss alla från de dyrbara följderna av att inte göra någonting för hela världsekonomin och att rädda oss från vår ohållbara ekologiska, sociala och ekonomiska situation.
Att USA och Kina också bör göra det som behövs är klart, men det räcker inte om Europa väljer att inte ta sitt ekonomiska ansvar. Med detta sagt finns det mycket att göra för att göra kommissionens förslag mera effektivt och acceptabelt.
För det första måste dessa åtgärder vara av engångsnatur. Om strukturella och permanenta ändringar i unionens ekonomiska och finansiella styrning behövs måste de förberedas på ett mycket mer demokratiskt och transparent sätt. Ansvaret för finanspolitiken bör kvarstå hos medlemsländerna.
Hade samtliga medlemsländer haft kapacitet för att utarbeta egna trovärdiga och effektiva ekonomiska handlingsprogram skulle EU:s roll vara att bidra med medel – både direkt understöd och lån – för att förverkliga dessa. Förutsatt förstås att de är i linje med de gemensamma regler och målsättningar som EU har godkänt. Detta betyder bland annat att de inte kan stå i strid med vare sig marknadsöppenhet, ekologisk hållbarhet eller social rättvisa.
Att begära ändringar och preciseringar i kommissionens förslag som ökar transparensen, villkorligheten och effektiviteten är nödvändigt, likaså att komma till en vettig kompromisslösning.