Basisternas vår på inhemska jazzscenen
Basisten är sällan den som brukar stå främst i bandledet. Därför är det lite anmärkningsvärt att Jori Huhtala redan är den tredje inhemska jazzbasisten som denna vår ger ut, ja, om inte ett soloalbum, så i alla fall en skiva där basisten intar ledarställn
JAZZ
Talambo
Delusions of Grandeur (Eclipse Music)
Antti Lötjönen
Quintet East (We Jazz)
Ville Herrala
Pu: (We Jazz)
Hur många basister behövs det för att ...
Ja, basistvitsar, ni vet. Dom är ju sällan särskilt fyndiga och bygger på den falska premissen att det är basisten som är den minst begåvade musikern i ett band. Så är det förstås inte – behöver jag ens påpeka det? I synnerhet inte inom jazz.
Att jag ändå kommer in på sådana här tankar, hänger ihop med att Jori Huhtala nyligen blev den tredje inhemska jazzbasisten i år som gett ut en skiva i egen regi. Det är nämligen han som står bakom projektnamnet Talambo och även om han får benägen hjälp av ett knippe gästande musiker, är det i grunden fråga om Huhtalas soloplatta där han själv står för både kompositioner och arrangemang samt även produktion och mixning.
En regelrätt solobas-skiva
Men före honom hade redan Ville Herrala hunnit inleda denna basisternas vår med sin egen Pu: som faktiskt är en regelrätt solobas-skiva. Alla ljud – såväl som oljud – på skivan kommer alltså från en sån där stor, klumpig kontrabas, som Herrala trakterar – fingrar på, slår på och smeker – med eller utan stråke. Men, märkväl, ingen elektronik används för att förvränga och tillföra extra effekter.
Redan för det vågade, kompromisslösa greppet lyfter jag gärna på hatten och visst förbluffas man över vad Herrala lyckas åstadkomma. Men som det nu är kräver skivan också det rätta sinnelaget och påminner i det hänseendet om mer experimentell avantgardemusik.
”Finlands meste jazzbasist”
Ett annat, mer traditionellt jazzigt tillvägagångssätt tog i sin tur ”Finlands meste jazzbasist”, Antti Lötjönen till då han i april firade sin 40-årsdag med att solodebutera som ledare för sitt band Quintet East (ALQE). En kvintett bestående av tre blåsare, två saxofoner och trumpet, samt bästisen och bundisen som Lötjönen otaliga gånger bildat rytmduo med på den inhemska jazzscenen, Teppo Mäkynen på trummor. Under våren var det meningen att man skulle ha åkt på skivreleaseturné ...
Innan vi slutligen går in på Jori
Huhtalas Talambo, är det på sin plats att nämna också finlandssvenska basisten Jan-Olof Strandberg, som i våras gav ut sin tionde skiva med sitt Strandberg Project.
Utan att desto vidare rangordna de här basistplattorna – alla håller de hög klass inom sin respektive stil – så är nog Talambo rent subjektivt min favorit. Om Herrala gör en solokontrabasskiva och Lötjönen basar för en kvintett, så har Huhtala valt att plocka in lite varierande gästmusiker enligt behov. Tuomas Timonen på trummor är den enda som är med på samtliga spår. I övrigt varierar sammansättningen på de fem spåren från duo till kvintett och allt däremellan.
Elektrisk fusion med inslag av dub och afro
Noteras kan att Huhtala, som oftast har setts med en akustisk bas, här övergått till elbas. Dessutom använder han sig även av en piccolobas, ett slags mellanting mellan barytongitarr och bas, som han spelar med diverse fuzzljud och effekter. Därtill står han för klaviatur och programmering.
Stilen är vad man kunde kalla elektrisk fusion, helhetssoundet tilltalande, fylligt och rytmiskt rikt. På öppningsspåret inleder Huhtala i samspel med Timonen i smått dubmässiga tongångar med inslag också av tablaliknande ljud innan Jussi Kannaste börjar blåsa melodiska slingor på tenorsax. Till den ypperliga helheten bidrar Antti Kujanpää på orgel.
Med endast fem spår finns här inga svackor att tala om, men jag vill ännu särskilt lyfta fram Time to Escalate, skivans andra fullträff; här svänger det åt afrobeat-hållet med Kujanpää åter i stor roll, liksom gitarristen Sigurdur Rögnvaldsson, som i enlighet med låtens titel bygger upp en maffigt eskalerande gitarrvall mot slutet.