Sivelövs pianokonserter hör historien till
Niklas Sivelöv skriver tidvis skickligt, även om estetiken ofrånkomligt känns förlegad.
pIaNOmusIK
Niklas Sivelöv
Pianokonserterna 1, 2 och 5. spelade av tonsättaren tillsammans med Malmö symfoniorkester under Victor Aviat och Livgardets dragonmusikkår under david Björkman. (Naxos)
Niklas Sivelöv, 52, uppvuxen i Sverige men med karelska rötter, har gjort en helt rekorderlig pianistkarriär. Efter studier i bland annat Stockholm, Trossingen och Helsingfors utsågs han 2007 till klaverprofessor i Köpenhamn, där han undervisat medan han bott på andra sidan Öresund.
Om Sivelöv har det sagts att han aldrig är enbart pianist eller tonsättare utan helst både och. Den här viljan och otyglade kraften kommer tydligt till uttryck på den nya Naxosskivan där han spelar tre av sina pianokonserter, skrivna för varierande besättning.
Den första, Concerto Classico, för piano och stor orkester, smakar väldigt mycket Prokofjev, med hänvisning till främst första eller tredje konserten. Uttrycket är välformat, dramaturgin uttänkt och omsorgsfullt uppbyggd, piano- och orkestersatsen är hela tiden utformade för att uppfylla ett skönhetsideal. Emellanåt går tankarna till en Lloyd Webber och i finalen tittar Bartók fram i ett par mera barska och hårdnackade passager, annars är det framför allt Prokofjev som gäller.
Neoklassicismen förhärskar
Första pianokonserten skrev Sivelöv 1998, 30 år gammal. I uppföljaren, för piano och stråkar, skriven fyra år senare, är uttrycket något mera utvecklat. Alltjämt går tankarna till gamla storheter som Bartók och Sjostakovitj, den senare inte minst tack vare besättningen.
Femman, Riddarkonserten för piano och blåsorkester, uruppfördes i höstas och har kanske en historisk förebild i Stravinskijs konsert för piano och blåsare. Orkestersatsen är inledningsvis omsorgsfullt skriven, men blir luddigare. Neoklassicismen är alltfort dominerande. Som roligast blir musiken i finalen, där slagverken ger behövlig stadga och Sivelöv friast tar ut svängarna.
Niklas Sivelöv är föga överraskande en briljant uttolkare av sin musik och både Malmöorkestern och Dragonmusikkåren är med på noterna fullt ut. I pianosatsen har han en förkärlek för oktaver och löpningar och när det mest hela tiden finns något briljerande över solostämman, kan man över estetiken skönja något sensationellt, rentav sensationslystet, som i en virtuosuppvisning från fornstora dar.
Förlegat
Min främsta reservation gäller hela estetiken. Sivelövs konserter kan säkert tjäna som charmanta och fullgoda alternativ på konsertprogram där man bara vill spela något rafflande för piano och orkester. Men på ett fundamentalt plan frågar jag mig vad den här konsten tillför när den så tydligt är stadd och rotad i det förgångna.
Jag uppfattar till exempel ingen koppling till samtiden. Samtida musik behöver självfallet inte vara kommenterande eller ställningstagande (ibland är det bättre att den inte är det), men det trista är att det inte ens estetiskt går att urskilja några större landvinningar här. Sivelövs musik kunde snarast jämföras med en fotoserie med klippor vid strandbryn avbildade med en gammal Hasselbladkamera. Bilderna blir säkert urvackra, men har vi inte sett dem tidigare?
Om man föreställer sig samtida musikskapare på en axel där man i ena ändan hittar de som med enkla och okomplicerade stilmedel kommenterar aktuella samhälleliga fenomen och i den andra ändan kanske hittar de, vars främsta förtjänster ligger i att de bemästrar ny teknik och kan ta hela det estetiska uttrycket till nya, oanade höjder, ja då placerar sig Sivelöv inte ens på den axeln. Sivelövs pianokonserter är snarare som hötorgskonsten som Antikrundans experter inte hittar några ord för att värdera.
Det kan i sig vara fint att bygga vidare på en konstform, också när den inte längre är på mode, men i det här fallet har tåget redan gått. Om det inte är så att Sivelövs ävlan skall tolkas som en nostalgisk längtan till 1900-talet eller ett ställningstagande för att låta alla blommor blomma också på 2020-talet.