Spretigt men givande om kritik
Kritikerförbundets jubileumsbok behandlar allt från populism till personliga konstupplevelser. Det blir tvära kast, men också intressant läsning.
ESSÄSAMLING
Red. Mari Hyrkkänen, Riikka Laczak, Maria Säko
Kritiikin ääniä – tekstejä kritiikistä Finlands kritikerförbund 2020
Finlands kritikerförbunds jubileumsårsbok Kritiikin ääniä (Kritikens röster) är, sin relativt magra längd till trots, en mångsidig och nästan spretig helhet. Det gör det svårt att bilda sig ett helhetligt intryck, men texterna innehåller ändå mycket intressant att ta fasta på.
Det handlar om en samling essäer av diverse finsk- och svenskspråkiga kritiker och skribenter, löst grupperade enligt egna rubricerade avsnitt. Redan denna rubricering väcker några frågor.
Av de tre första avsnitten i boken heter det första ”Yhteisöt ja politiikka” (Samhällen och politik), men också de två därpå följande, ”Aktivismi, feminismi ja populaari” (Aktivism, feminism och det populära) samt ”Taide ja kritiikki ekokriisin aikakaudella” (Konst och kritik i ekokrisens tidevarv), känns för mig som uttryckligt politiska och samhällsrelaterade. Rubriceringen känns som om den skulle antyda, eller till och med skapa, en viss artificiell uppdelning. Är inte feminismen och den ekologiska krisen uttryckligen politiska, samhälleliga ämnen?
Personligt om performance
I detta första avsnitt intresserar jag mig mest omedelbart för Julian Honkasalos bidrag ”Miljardööripopulismin kuvitellut yhteisöt” (Miljardärpopulismens föreställda gemenskaper). Honkasalo skisserar en för mig inte helt obekant, men pedagogisk och informativ, kartläggning av de sinsemellan väldigt olika politiska grupperingar som under tjugohundratiotalet kommit att benämnas som ”populistiska”.
I mina ögon ökar det genast trovärdigheten att Honkasalo tidigt, tydligt och klart tar avstånd från den så kallade ”hästskoteorin” – en retorisk manöver som förment ”centristiska” kommentatorer ofta stödjer sig på för att försöka måla upp den radikala vänstern och högern som varandras ideologiska spegelbilder.
I stället fokuserar Honkasalo på kärnan i frågeställningen: vilka är det som konkret gynnas och missgynnas då den växande ilskan i samhället riktas mot vilka mål, och med vilka åtgärder försöker dessa mäktiga men inte alltid identifierbara viljor styra denna ilska?
Den tematiska kontrasten till följande essä, Maria Säkös ”Love should be between people – Yhteisötaide muokkaa kritiikin kolminjaon uusiksi” (Kärlek ska vara mellan människor – gemenskapskonst omformar kritikens tredelning), känns abrupt trots att båda två placerats i samma avsnitt.
Säkös text är en adaption av ett föredrag hållet på Konestiftelsens seminarium den 7 juni 2019. Med avstamp i en personlig beskrivning av en egen föreställningsupplevelse skriver Säkö om den deltagande performancekonsten och de annorlunda förutsättningar som den verkar under jämfört med så kalllad ”mainstreamteater”.
Att jag delvis delar Maria Säkös nischinriktning som kritiker och också kommit att specialisera mig på experimentell scenkonst gör att denna text också blir en av de mer minnesvärda för mig, trots att den såväl med sitt ämnesval som med sin personliga, känslomässigt självreflekterande och nästan intima öppning känns så annorlunda än den föregående.
Flamenco och Schauman
Antologin är tvåspråkig, och mot slutet finner man också två svenskspråkiga texter.
Tove Djupsjöbacka skriver om förutsättningarna för att verka som flamencokritiker. Precis som den deltagande performancekonsten är flamencon en mer nischad och speciell konstart som kräver ett tänkande omkring och utanför konventionella genrer då man analyserar den.
Camilla Granbacka tecknar ett människo- och livsporträtt av den framträdande tidiga kvinnliga finlandssvenska kritikern Sigrid Schauman. Den ganska konventionella texten påminner på ett lite lustigt sätt om en skoluppgift då den med jämna mellanrum spränger in små pedagogiska frågor som stöd för läsaren att reflektera över Schaumans skribent- och samhällsroll i tjugotalets Finland. Den uppfyller dock en viktig uppgift då den får antologin att kännas historiskt förankrad i stället för att enbart fokusera på mer samtida, omedelbara frågor.