Lång färd hem från ödsligt Florens
Lucas Cardiell, doktorand i Florens, åkte genom ett stängt Italien till ett Helsingfors som är ett annat än då han lämnade staden.
Det är tisdagen den 14 april. Klockan är nio på morgonen och jag kokar kaffe i en italiensk mockapanna. Luften är klar och det är tyst. Jag har nu varit isolerad i 40 dagar, och ett hörn av vardagsrummet i min lägenhet i Florens har blivit min arbetsplats. Det syns inget slut på coronakrisen. Man får gå ut bara om det gäller nödvändiga resor i anslutning till arbete, hälsa eller andra tvingande skäl.
Den som bryter mot utegångsförbudet kan få böter eller till och med fängelsestraff. Den här dagen har bötesstraffet stigit från 206 euro till 400–3 000 euro. Ungefär 50 000 människor har bötfällts.
I mitten av april hör jag inte längre ljudet av de andra stadsborna. I början av krisen improviserade de isolerade invånarna små konserter på sina balkonger, fönster och tak varje dag klockan 18. Ljudet var ibland rytmiskt, ibland lågmält eller högt, men alltid fullt av glädje och entusiasm. Men nu är situationen en annan. Invånarna i Florens har inte längre lust att sjunga. Numera hör jag bara sirenernas tjut när en ambulans eller polisbil kör genom staden. Stämningen är dyster. Det är inte konstigt, eftersom Italien den här dagen har totalt 21 067 döda i covid-19.
Sedan dess har de blivit många fler.
Man kommer inte in på universitetets campus, så jag är tvungen att tillbringa alla mina dagar i hörnet av mitt vardagsrum. Jag beslutar mig för att åka till Finland. Men Florens flygplats är stängd och från Pisa går det inga utrikesflyg. Det bästa sättet att ta sig från Florens till Helsingfors är via Rom, så jag blir tvungen att först ta mig dit.
Flygbiljetterna är köpta, resväskan packad och den reseanmälan som Utrikesministeriet kräver är gjord. Ministeriet rekommenderar att man gör en reseanmälan till exempel om man reser till Finland från något krisområde.
Jag promenerar till Florens centralstation Santa Maria Novella. På Camillo Cavour, som leder till domkyrkan, syns enstaka hemlösa. En del av dem är från Afrika, andra är romer. Fastän klockan är lite över tolv på dagen är Piazza Duomo tomt. För bara några veckor sedan var området fullt av människor, det var svårt att promenera över skvären på grund av trängseln.
Jag fortsätter min färd. Framför järnvägsstationen går bara enstaka spårvagnsturer och det är inte många passagerare i vagnarna.
Då jag kommer till järnvägsstationen fyller jag i det italienska inrikesministeriets passersedel (autocertificazione), där jag lämnar detaljerade uppgifter om min resa. Jag har också en annan, elektroniskt ifylld passersedel för den händelse att polisen skulle stoppa mig. Polisen kan nämligen stoppa vem som helst och be om en motivering till utevistelsen.
Tågen mellan Florens och Rom, som normalt avgår en gång i halvtimmen, går nu bara tre gånger om dagen. Jag hoppar på ett tåg till Rom, som är nästan tomt. Meningen är att jag ska övernatta en natt i Rom och flyga följande dag. Innan jag kommit fram meddelar Alitalia ändå att man ställer in flyget och föreslår att jag köper en ny biljett.
Invånarna i Florens har inte längre lust att sjunga. Numera hör jag bara sirenernas tjut när en ambulans eller polisbil kör genom staden. Lucas Cardiell
Jag utgick redan från början från att bussarna i Rom inte går enligt tidtabell. Jag antog också att det är trängsel i Rom, så dagen då jag slutligen ska flyga vaknar jag tidigt och lämnar hotellet långt före avfärd. Från stationen Termini går inga tåg till flygplatsen Fiumicino och jag ser inte heller några bussar. Jag hittar ändå en hållplats där den rätta bussen till flygplatsen borde avgå. Så jag väntar i en och en halv timme – förgäves. Det är bara att ta en taxi.
Men två timmar före avfärd förändras situationen igen: flyget avgår inte. Jag föreslås ta ett annat flyg,
som går om sex timmar, via Paris.
Själva flygresan förlöper utan problem. De flesta passagerare använder inga munskydd. Vi är bara tre: två ester och jag.
”Åh, vi är ensamma” skrattar en av dem.
”Ja ja, hahaha”, svarar den andre.
Finnairs flygvärdinna ber om ursäkt för att hon inte kan agera alldeles ”som normalt” på grund av krisen.
Då vi landar möts vi av Vanda stads beredskapsteam. I teamet finns läkare och vårdare. Alla som kommer in i landet intervjuas. Alla ska fylla i en blankett med frågor om hälsotillstånd och var man tänkt försätta sig i karantän. Beredskapsteamet följer noga med läget. Allt går så proffsigt till att det är omöjligt för någon att slinka ut från flygplatsen obemärkt.
Enligt regeringens anvisningar ska de som varit utomlands vara två veckor i karantän, och eftersom man inte får använda kollektivtrafiken bekostar staten resan hem från flygplatsen.
I skrivande stund har det gått två veckor sedan jag anlände till
Finland. Efter att ha avnjutit mitt morgonkaffe med karelska piroger promenerar jag från Kronohagen till Tölö och beundrar friheten och Helsingfors skönhet.