❞ Att tala om Kapellet i glada vänners lag står förstås var och en fritt fram också i fortsättningen. Men att restaurangen självmant valt att sudda ut sin historia är både exkluderande och klantigt.
Chefredaktör Susanna Landor efter att många reagerade på att HBL i en nyhetstext kallade den legendariska restaurangen i Esplanadparken för Kappeli.
Förra veckan skrev HBL om den legendariska restaurangen Kappeli, vilket fick en del läsare att reagera. Responsen var inte nådig och det spekulerades om en språkkupp av både krogen och HBL. Vad hände med Kapellet, liksom? Faktum är att själva restaurangen, på paradplats i Esplanadparken nära Salutorget, inte längre officiellt har ett svenskt namn. Och eftersom vi journalister på uppmaning av Språkinstitutet bör göra skillnad mellan officiella och inofficiella namn i en nyhetstext använde HBL det finska namnet, det officiella.
Att tala om Kapellet i glada vänners lag står förstås var och en fritt fram också i fortsättningen. Men att restaurangen självmant valt att sudda ut sin historia är både exkluderande och klantigt.
Ser man på gatubilden med färska ögon nu när restauranglivet öppnat upp igen kan ju vår mathuvudstad te sig som vitalt tvåspråkig. Trendiga restauranger som medvetet valt ett svenskt namn har ploppat upp på olika ställen i centrum: Finnjävel, Grön, Skörd, Jord, Bröd, Salutorget, Fisken på Disken, Spis, Skiffer, Strindberg och Pontus.
Men men. Det går inte att utgå från nomen est omen och lita på att namnet nödvändigtvis korrelerar med en satsning på svenskspråkig service. Menyerna kan visserligen vara på två språk, men oftast på finska och engelska, och personalen kanske inte talar nån svenska alls. Det betyder att många svenskspråkiga kunder känner sig snopna och besvikna. Kombinationen av ett svenskt namn och enbart finsk service kan för kunden upplevas som ett hack i den externa kommunikationen, en skönhetsfläck på varumärket.
Namnvalet verkar vara mer en effekt och ett sätt för krogen att sticka ut och mindre ett ställningstagande för tvåspråkigheten i vår huvudstad.
En privat näringsidkare omfattas inte av de språkkrav vi kan ställa på statliga myndigheter eller kommuner. Hungriga kunder måste inte betjänas på både finska och svenska.
Men det känns märkligt att restauranger och företag som grundats av svenskspråkiga och som i vissa fall under flera sekel haft ett svenskt namn inte respekterar och vill dra nytta av sin historia.
Extra ironiskt blir det när restaurangen som är inhyst i Svenska Teaterns byggnad inte alls tar notis om sammanhanget utan heter Teatteri och inte har ett enda ord på svenska på sin sajt. Krogen framstår som tondöv.
Pengar har visserligen inget modersmål, men det lönar sig att komma ihåg att det har kunden. Ett företag som kan betjäna på kundens modersmål har en konkurrensfördel. Om kunden kommer in med en förväntning om att bli betjänad på svenska men måste slå om till ett annat språk kommer servicen automatiskt att uppfattas som sämre.
Och nästa gång tar kunden sin plånbok till ett utskänkningsställe där förväntningarna uppfylls.
Visst finns det populära ställen där finskan varit rådande från början trots att en översättning varit enkel. Torni har aldrig varit Tornet och den flytande utomhusbadanläggningen på Skatudden heter enbart Allas, inte Bassängen.
Andra Helsingforsprofiler är lika gångbara på svenska som på finska och kanske mer kosmopolitiska: Savoy, Kosmos, Aino, Natura, Ultima, Ateljé Finne och Farang för att nämna några.
Men inte ens ett språkneutralt namn garanterar korrekthet hela vägen, finskan dominerar uttalet allt oftare. Många svenskspråkiga säger numera Kämp med ä i stället för e som sig bör. De som frekventerat den anrika Tölökrogen Elite länge vet att e:et är stumt på svenska men också den regeln syndar många mot.
Det stora varuhuset är Stocka för yngre svenskspråkiga medan äldre använder Stockis, och huvudgatan som löper förbi kallas allmänt för Manskun, också på svenska.
Däremot är det omöjligt för en utsocknes att veta att Café Succès på äkta finlandssvenska ska uttalas suckes.
Små markörer kan signalera stark identitet, det ska inte underskattas. Staden förändras, ställen döps om, språket utvecklas. Så kommer det alltid att vara. Men om ett företag självmant väljer att sudda ut sin språkhistoria kan vi komma ihåg att kunden är kung. Genom valet av middagsställe kan var och en agera aktiv språkpolis på stan.
” Pengar har visserligen inget modersmål, men det lönar sig att komma ihåg att det har kunden.”
SUSANNA LANDOR
Chefredaktör och ansvarig utgivare