Vi i Sverige dödar inte våra gamla med flit. Den svenska strategin må ha misslyckats ... men den är inte ... ett medvetet utrensande av åldringar som på något grumligt vis skulle vara ”typiskt svenskt”.
Sverige behöver medge sina misstag. Finland behöver medge att man har haft tur. Det är dags att blåsa av grannländernas coronalandskamp, skriver författaren och kritikern Maria Küchen.
Författan Maria Küchen problematiserar den finländska debatten om covid-19 och Sveriges strategi.
”No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main,” skrev poeten och prästen John Donne 1623, medan han hämtade sig från en allvarlig sjukdom som kan ha varit tyfus.
Den välkända dikten ingår i en samling texter som har titeln Devotions Upon Emergent Occasions, and several steps in my Sickness. Verket som helhet speglar idén om sjukdom som syndastraff. Så såg man saken på John Donnes tid. I dag har vi naturligtvis kommit längre. Åtminstone vet vi med förnuftet att sjukdomar drabbar oavsett de sjukas moral och etik.
Ingen människa är en ö. Var och en av oss är en del av fastlandet. John Donnes dikt slutar: ”never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee” – ”sänd aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar; den klämtar för dig”. döden inte fanns. Jag bor i södra Sverige och såg med förundran under Kristihimmelsfärdshelgen 2020 hur Skåne fylldes av semesterfirande danskar som shoppade och gick på krogen som om döden i covid-19 inte existerade.
Vid Öresundsbron på svenska sidan var bilkön mer än en halvmil lång på söndagen när danskarna skulle hem. För oss skåningar kändes det så där. Antalet rapporterat insjuknade och döda har varit fler per invånare på danska än på svenska sidan av Öresund så vi vill förstås helst inte att danskar kommer över till Sverige i alltför stora skaror. Samtidigt är det svårt att rent praktiskt bortse från att Öresundsregionen är nästintill lika sammanhållen över nationsgränsen som Tornedalen.
Arbetspendlingen över Öresund brukar vanligtvis innebära att ungefär 17 000 personer dagligen pendlar fram och tillbaka över sundet mellan hem och jobb – huvudsakligen svenskar med arbete i Danmark. Sedan Danmark införde gränsrestriktioner har antalet minskat, men inte under något skede av pandemin har svenskar hindrats från att arbetspendla över Öresund och vi gör det dagligen i tusental.
Det betyder att Öresundstågen norrifrån till Malmö dagligen som vanligt far vidare raka vägen över bron med svenska passagerare till Köpenhamn, flera av dem anställda inom dansk sjukvård.
För en finländare låter det troligtvis som en skräckfilm. Historier jag hör om Finland kan å sin sida påminna om öststatsthrillrar. Är det verkligen sant att en motionerande kvinnlig pensionär i Torneå bötfälldes för riksgränsbrott? Stämmer det att finländska medborgare bosatta på svenska sidan i Tornedalen har hindrats från att besöka anhöriga på mors dag på finska sidan för att barnen saknade pass? Reagerar verkligen österbottningar på förbudet att fara med privatbåt över Kvarken, med förnöjsamhet över att deras regering tar så väl hand om dem?
Sådana historier hör vi om Finland
i Sverige, men kanske är det dags att sluta lyssna på förfärande berättelser om De Andra – det lättsinnigt iskalla ingenjörs-Sverige som sänder sina gamla i döden med flit för ekonomins skull och för att vi inte kan avstå från att sitta på terrasser, det paranoida Finland som utan problematiserande diskussioner accepterar olagliga inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter.
Vi kanske behöver välja en annan utgångspunkt: att människor och maktbärare i både Sverige och Finland utan illvilja försökt göra så gott de kan i ett mycket svårt, okontrollerbart och komplext läge.
Det här kan förstås feltolkas som att jag på ett typiskt svenskt vis dyrkar svenska myndigheter vad de än gör. Att jag invänder mot sakfel i diskussioner och reagerar med viss kraft när Sveriges statsepidemiolog kallas sådant som ”uppsåtlig folkmördare”, betyder dock inte att jag är oförmögen att diskutera brister i den svenska strategin mot covid-19. Det finns svåra dysfunktioner i svensk äldreomsorg, något som
Folkhälsomyndigheten i Sverige inte tog i tillräckligt beaktande när de underströk vikten av att värna de äldre. Det har funnits allvarliga brister i kommunikation och samordning mellan olika nivåer och aktörer i det svenska samhället. Vi var tröga och slarviga i starten gällande att ringa in smitta. Listan kan göras längre.
Men inget i detta är enkelt. Smittskydd och demokratiska principer hamnar exempelvis definitionsmässigt i konflikt – att spika in människor i deras lägenheter må vara maximalt effektivt ur smittskyddsaspekt men kräver också en maximalt repressiv diktatur.
Epidemiers dynamik påverkas av en hel rad osäkra faktorer som arbetar med och mot varandra och en av dem är ofrånkomligen slumpen. Sverige behöver medge sina misstag. Finland behöver medge att man har haft tur.
”De sammanhang som styr vad som sker när ett virus sprids över världen är komplexa och präglas av otyglat kaotiska effekter bortom vår kontroll”, skrev den svenska fy
sikern Ulf Danielsson i Dagens Nyheter 23 maj. Den som konstaterar detta, vet jag av smärtsam personlig erfarenhet, drar lätt på sig vrede grundad i skräck. Vad kan vara mer skrämmande än att spridningen av covid-19 inte till hundra procent kan kontrolleras? Om en befolkning drabbas hårt så måste det väl vara någons fel? Om vi bara på alla vis gör rätt, då drabbas väl inte vi?
Syndastraffs- och syndabockstankar lurar fortfarande nära under ytan, även i vår sekulära tid där vetenskapen sägs ha första ordet. Det finns stunder när jag innerligt hoppas att Finland håller sin gräns maximalt strängt stängd mot Sverige tills Finland, Gud förbjude, i värsta fall har drabbats av ett eget svårare utbrott, annars kommer ett eventuellt sådant utbrott med säkerhet att skyllas helt på Sverige.
Och vad är det för slags offertanke som går i dagen, när människor år 2020 påstår att vi kan rädda människoliv genom att ”offra ekonomin” som om ekonomin kunde jämställas med en gödkalv? Den som säger så, talar i samma fält som de som påstår att ”det bästa i livet är gratis”. Båda utsagorna kräver att det finns en viss ekonomisk grundtrygghet. Den som inget har att äta, har heller ingenting att offra.
Majoriteten av planetens invånare och de mest utsatta i våra nordiska länder vet med smärtsam konkretion att det bästa i livet – mat för dagen och tak över huvudet – inte är gratis. Inte minst gäller det de miljoner människor som i kölvattnet av lockdowns och andra smittskyddsåtgärder kommer att dö av svält.
I realiteten finns självklart ingen dikotomisk skillnad mellan människoliv och ekonomi. Det är ett välbekant faktum att dödligheten är större och medellivslängden kortare ju mer ekonomiskt utsatta människor är. Liv, hälsa, ekonomi och demokrati spelar med och mot varandra i ett komplext spänningsfält där ingetdera kan skiljas från det andra genom något enkelt och effektivt offersnitt.
Att jag hellre diskuterar allt det här lugnt i sak än skriver känslosamt om hur smärtsamt det är att människor i mitt land dör, betyder inte att jag saknar känslor. Det visar inte att jag är en typiskt iskall svensk som inte sörjer våra döda. Att jag reagerar när svenskar beskrivs som överlagda mördare av åldringar betyder inte att jag är typiskt svenskt lättkränkt. Den senaste tiden, i skuggan av covid-19, har jag sett mycket tydligt – jag accepterar inget slingrande här – att delar av Finland behöver bearbeta sin bild av Sverige och svenskar med viss självrannsakan.
Slentrianmässigt negativa och felaktiga finländska förförståelser om Sverige är Finlands problem, inte mitt, och jag skrattar gärna med när det gäller småsaker. Det är mer skoj än upprörande att finländsk reklam för Marabou-choklad talar till en utbredd Sverigebild genom att chokladen kallas ”Ruotsalaista, silti tosi hyvää!” (svenskt, men ändå väldigt bra), även om finländare troligen inte skulle skratta om Fazers gröna kulor i Sverige marknadsfördes med devisen ”Finska, ändå riktigt goda!”.
Det kommer dock till punkter när det inte är roligt längre. I den finländska debatten om Sverige och covid-19 har det hänt att de gränspunkterna passerats. Vi i Sverige dödar inte våra gamla med flit. Den svenska strategin må ha misslyckats av skäl som jag nämnt ovan, men den är inte frukten av ett kliniskt utilitaristiskt förakt för människoliv eller ett medvetet utrensande av åldringar som på något grumligt vis skulle vara ”typiskt svenskt”.
Ingen människa är en ö. Vi är alla del av samma fastland. Torne älv och Östersjön är inte samma vatten som Öresund, och min förståelse är fullkomlig för att Finland avvaktar med att släppa in resenärer från Sverige – det är inte konstigare, mer förkastligt eller mera uttryck för svenskförakt än det var att spärra av Nyland.
Men om vi glömmer att både människor, myndigheter och regeringar är genomsnittligt hyggliga och bristfälliga på båda sidor av våra olika gränsvatten – om ”de andra” börjar utmålas som på olika vis sämre och mer illvilliga än vi – då glömmer vi John Donnes viktiga insikt.
Bara med hans dikt i minne kan sorgen över våra döda ta en värdig och rättmätig plats, antingen vi nu räknar dem i hundra- eller tusental. ”Any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind” skrev John Donne. Varje människas död förminskar mig, för jag är en del av mänskligheten.
Den senaste tiden, har jag sett mycket tydligt – jag accepterar inget slingrande här – att delar av Finland behöver bearbeta sin bild av Sverige och svenskar med viss självrannsakan.