Världen tycks förvandlas till en reality show
SAMHÄLLE Jag läste en text i en nyutkommen antologi från Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien i Sverige, Images in History / History in Images (ungefär: bilder i historien, historien i bilder). Texten heter The migration of the image (bildens rörelse) och är skriven av filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback vid Södertörns universitet. Hon konstaterar – vilket ju inte är någon nyhet i sig, men ändå ett viktigt påpekande – att vi lever i en värld som är överfylld med bilder, att ”allt” numera uppenbarar sig i bilder och inget existerar utan bilder. Till det kunde man nog tillägga ljud, musik och hela det audiovisuella fältet som en helhet som i dag omsluter oss på ett sätt som i många fall kan kännas närmast kväljande.
Sá Cavalcante Schuback som i sin text är fokuserad på bilder parallellställer de rörliga bilderna med flyktingens rörlighet. Någonting sker hela tiden mellan det synliga och det osynliga, det varande och det icke-varande. De fruktansvärda bilderna från Minneapolis är ett exempel på vad som pågår. Filosofen säger att det som en gång var osynligt och osett nu kan göras synligt och sättas ut på världens scen. Men samtidigt blir också varje bild – eller ett Twittermeddelande! – en möjlig plats för manipulation, exploatering och simulation. Samma bild kan tjäna både som bevis och som döljare av sanningen. Det är en på många sätt paradoxal och djupt obehaglig tid och värld vi lever i, en tid där känslan av maktlöshet så lätt kan gripa en.
Att konsten som Mika Westerlund säger (HBL Debatt 19.5) i detta nya normala får en ny betydelse är ett viktigt påpekande. Samtidigt tror jag att man måste hålla i minnet lärdomen från Sá Cavalcante Schubacks text: för mycket bilder gör oss blinda för det som händer. Verkligheten är hela tiden ett växelspel mellan det synliga och det osynliga, det som går att beröra och det som inte går att beröra, en ständig migration sker som aldrig är tidsmässigt entydig utan samtidig och riktad mot flera håll. Olika tider och platser kommer i beröring med varandra. Att samtidigt hålla fram de starka bilderna och sounden – och drömmen om rättvisa, jämlikhet, gästfrihet – och komma bort från det figurliga och det ljudande är den paradox filosofen erbjuder. Det kanske låter som en omöjlig tanke, men som projekt är det tror jag alldeles nödvändigt i dag, med det bild- och ljudflöde vi är utsatta för, den reality show världen mer och mer tycks förvandlas till.