Utomhusperformance för den kulturutsvultna
Vilka ord kommer vi att använda oss av i en post-fossil era? Frågan behandlas i en performancepromenad som kräver så mycket interaktivitet av deltagaren att det inte blir tid över för att ta in och beröras av budskapet.
■
Rakkaudesta – sanasto tuleville vuosikymmenille
Arbetsgrupp: Minna Haapasalo, Joona Lindberg, Jenny Mansikkasalo, Inari Pesonen, Emma Puikkonen, Heikki Tolin och Johannes Vartola. Text: Elisa Aaltola, Laura Gustafsson, Pauliina Haasjoki, Panu Pihkala, Matias Riikonen, Jukka Viikilä, Hanna Nikkanen, arbetsgruppen. Premiär på Mad House 4.6. Visas till 13.6
Efter en lång vår utan scenkonst på grund av undantagsförhållandena är det skönt att vara tillbaka. Performanceföreställningen Rakkaudesta – sanasto tuleville vuosikymmenille (Om kärlek – ordlista för kommande årtionden) sker utomhus i små grupper där det fysiska avståndet är lätt att hålla. Scenkonsthuset Mad House har vidtagit alla säkerhetsåtgärder för att skapa en trygg föreställning för alla.
Arbetsgruppen bakom Om kärlek är Minna Haapasalo, Joona Lindberg, Jenny Mansikkasalo, Inari Pesonen, Emma Puikkonen, Heikki Tolin och Johannes Vartola. Verket är skrivet av Elisa Aaltola, Laura Gustafsson, Pauliina Haasjoki, Panu Pihkala, Matias Riikonen, Jukka Viikilä, Hanna Nikkanen och arbetsgruppen. Föreställningen går helt på finska.
Post-fossila ord
Det är fråga om en promenad på lite över en kilometer utan hinder kring
Slakteriet och Fiskhamnen. Det är en urban miljö som ännu är i utveckling. Tanken bakom bostadshusen i Fiskehamnen är att de ska underlätta invånarnas vardag och liv. På andra sidan tornar Helens kolkraftverk upp. Tanken är att kraftverket ska sluta användas kanske redan om tre år.
Verket Om kärlek handlar om vilka ord vi kommer använda oss av i en post-fossil era och hur vi förhåller oss till sådant som ännu inte har ett namn. Arbetsgruppen har tillsammans med forskare och poeter skapat ord som ännu inte existerar, men som kanske kommer att behövas i framtiden. Arbetsgruppen ställer frågan hur vi tillsammans ska vara i världen och i föreställningen under en pandemi.
Man får nya perspektiv på sin omgivning medan man guidas av diktverket som handlar om framtiden, klimatkatastrofen och staden vi delar. Vid ett tillfälle ska man välja mellan fyra alternativ. Jag valde ”Riddaren av förlåtelse”. Den stationen gick ut på att man fick träffa en riddare som kunde skicka meddelanden till framtiden via ett plastämbar. Om man ville fick man skicka ett personligt formulerat förlåt till framtiden. Det var fint, om än något övertydligt.
Interaktivt på gott och ont
Föreställningenär mycket interaktiv och därmed inte för den som finner sådant obekvämt. Å andra sidan kräver eventuellt teman som framtid och klimatkatastrof interaktion för att skapa engagemang?
Som med all interaktiv konst behöver man dock vara i ett visst sinnestillstånd för att få något ut av det. Man måste vara tillräckligt mottaglig i stunden.
Styrkan i föreställningen är att den är väl förankrad i den urbana miljön. Men eftersom konstnärerna förväntar sig ett aktivt deltagande från publiken i form av att fylla i blanketter, svara på frågor, ta bilder, promenera och lyssna, finns det ingen tid och inget lugn att ta in verket och låta sig beröras av budskapet.
Jag fick personligen lite ut av verket. Om det beror på helhetens uppbyggnad eller mottagligheten hos kritikern är en bra fråga. Den här gången troligen på båda två.